Dagens Nyheter – 6 november 1866, sida 2

— Endast döden, sade mannen hånande. Nationen är ädelmodig i sin rättvisa; ty tortyren har blifvit afskaffad. Lucille Chomont framställde inga vidare frågor och lät sig föras bort, utan att yttra ett enda ord. Samma natt kom man till Paris med henne, och hon blef insatt i det fängelse, hvars port endast några timmar förut öppnats för grefvinnan du Barry. Hennes begäran att få dela f. d. favoritmäträssens cell blef deremot icke beviljad. Ehuru den fordom så mäktiga qvinnan nu var djupt fallen, besatt hon likväl ännu medel till att besticka sina väktare och derigenom bereda sig vissa fördelar framför de öfriga fångarne. Hon fick alltså bo i ett särskilt rum. Det är nu hög tid att vi återvända till hjelten i vår berättelse, hvilken vi lemnade inspärrad i Karmeliterklostret. Annu var han en fånge; ty ehuru hans vänner och i synnerhet hans trogne fosterbroder gjort allt hvad i deras förmåga stod, för att befria honom, hade något tillfälle till flykt Honu icke yppat sig. Den enda tröst, han erfor i sin bedröfvelse, bereddes honom af den besynnerlige man, som kallade sig sjelf Odet; han behandlade honom nemligen med utmärkt uppmärksamhet och innerlig godhet. Ej nog med att den gamle mannen skaffade honom böcker, han gick ända derhän att mottaga och till adressaterna fortskaffa de bref, som Redmond skref, samt att införa Phelim och Jacques i hans cell; ehuru han var strängeligen tillsagd att noga se till, det ingen af fångarne på något sätt meddelade sig med personer utom klostret: Hvad vapensmeden Jacques beträffar kunde