Dagens Nyheter – 6 november 1866, sida 2

kusten, emedan fartyget, scm låg 23 fot djupt, ej kunnat inlöpa i någon hamn söder om kap Hatteras. Skeppet blef af kapten Nichols försedt med proviant och andra oumbärliga effekter innan han lemnade detsamma. Strandninrg. Från Gefle skrifves: Under rådande snötjocka strandade natten till sistl. fredag d. 2 dennes på Pilbällan i Leufstabugten skeppet Pearl, kapten W. Harrison, som härifrån med trälast afgick dagen förut. Fartyget är skadadt i bottnen och flyter på lasten. Kondemneradt fartyg. Skeppet Tyfon, om 230 svåra läster hemma i Gefle och fördt af kapten G. A. Wailman, som inkom den 5 augusti till Callao och var befraktadt att i Chincbas lasta guano på Frankrike, har den 20 Sept. blifvit förklaradt för odugligt att hålla sjön samt kondemnerats och skulle den 29 samma månad försäljas på offentlig auktion. Dödsfall. Den gamle högt aktade riksdagsveteranen — Pehr 7 Sahlström ir död. Fosterlandet har med honom förlorat en af sina värdigaste medborgare, och upplysningens och frihetens vänner en af sina trofastaste, modigaste och insigtsfullaste förkämpar. — Sahlström dog i lördagsmiddag kl. !21 på sin egendom Berga i Wårdinge församling af Stockholms län. Vi meddela ur Aftonbladet följande väl skrifna skildring öfver den aflidne: Sahlström föddes den 4 augusti 1785 i Borås der fadren var borgare. Vid tio års ålder afbröts den torftiga skolundervisning, som föräldrarne kunde bestå honom, och han nödgades sedan några år åttölja sin stjuffader på handelsresor. Från sitt femtonde till tjugufjerde året var han anställd i handel i hufvudstaden, då bans principal afled. Anseende sig olämplig för köpmansyrket, lyckades han vinna anställning som skrifvare vid Sparreholm. Derefter var han i sju år förvaltare och i tjiugutre år arrendator af egendomen Långbro i Wåiårdinge. Under den sednare tiden inköpte och bebyggde han rusthållet Berga, beläget nära intill Mölnbo station. Han hade länge anlitats i och för ortens angelägenheter och länge åtnjutit befolkningens förtroende, då han, 55 år gammal, första gången 1839 valdes till riksdagsman för Stockholms läns södra domsaga. Hans mera omfattande verksamhet inträdde således vid en ålder, då de fleste äro mera benägna att söka hvila. Riksdagen 1840 började under kritiska omständigheter. 1838 års bedröfliga händelser hade äfven uppretat bondeståndet. För att neutralisera missnöjet der, erbjöds talmansbefattningen åt den allmänt ak tade Hans Jansson. Han rådförde sig då med Nils Persson i Boda och Sahlström, hvilka tillstyrkte honom att ej mottaga platsen på annat vilkor, än att talmannen frikallades från den depraverande befattning, som företrädarne italmansstolen haft sig ålagd. Hans Janssons svar afgafs i denna syftning, upptogs ytterst onådigt, föranledde till nya underhandlingar och bemedlingsförslag, men med den verkan att Hans Jansson bestämdt vägrade mottaga talmansklubban. Efter flera underhandlingar kallades under ståndets bifall Anders Erikson från OCarlskoga till talman, visserligen icke någon utmärkt förmåga, men en redbar man, hvilken, såvidt han förmådde, motverkade den korruption, som så förderfligt hade inverkat på ståndets sjelständighet. Redan vid denna riksdag intog Sablström ett framstående rum gent emot Strindlund, ledaren för det parti, som noggrannt uppfyllde regeringens alla fordringar. Sahlströms sjelfständighet sattes ofta på prof: hans mod togs vid kritiska tillfällen i anspråk af ståndet. Sålunda då underhandling inleddes att förmå bondeståndet frånträda sitt beslut i afseende på den yppade bristen i kabinettsskasan, utsågs Sahlström att gemensamt med några äldre ledamöter begifva sig till excellensen Brahe för att undfå del af några vigtiga upplysningar. Sedan dessa meddelats och tillika blifvit antydt, att förslaget om beslutets återkallande skulle väckas i ståndet afv. Zweigbergck, som dittills ansetts tillhöra oppositionen, blefvo deputerade förstummade af häpnad. Men Sahlström tog till ordet och svarade: cAttnågon inom ståndet skall framkomma med ett sådant förslag betviflar jag, men i alla händelser är jag derom förvissad att ståndets pluralitet skall af sin pligt och sitt samvete finna sig manad att förkasta ett så skymfligt förslag. Det framkom icke heller. Vid samma riksdag väckte Sahlström sin första motion om en förbättrad folkundervisning. Den mottogs med ovilja af många inom ståndet; åtskilliga angrepo honom på det oförsyntaste och frågade om han ville göra allmogens söner till sockenskrifvare (han hade innehaft en sådan befattning inom den kommun han tillhörde) i stället för till dugliga arbetare? Härpå får jag svara, utlät sig Sahlström, med en en annan fråga: Åro då de bland eder, som icke kunna skrifva, bättre arbetare än de, som kunna föra pennan, och viljen I att edra söner, om de blifva kallade till folkombud, skola känna blygseln öfver att med svårighet kunna skrifva sitt namn ? Sådana argumenter retade, men verkade. Han fortsatte alltjemt under de följande riksdagarne att verka för folkundervisningen och hans motioner och yttranden i denna riktning äro mästerstycken af enkel vältalighet och skarpsinnighet. Arne Nr Te aAa äta ove rt INNE sviter a aka SES Arskact. VU ETTAN KÖRER Ad ov