Dagens Nyheter – 6 november 1866, sida 2

var ingen annan än Ulic Blakes offer och medbrottsling, som på ett så nedrigt sätt förrådt sin matmor, den olyckliga Ellen. Säg, att ni vilja föra mig dit, och jag skall följa er utan att göra motstånd. Kanske, sade hon, skola vi dö tillsammans. Ja, jag inser det fullkomligt, rättvisan fordrar att det sker så. — Det finnes nu ingen grefvinna mer, svarade den ene af de båda männen: Lagen tillåter inga titlar och privilegier; hvarje qvinna är en medborgarinna. — Vilja ni föra mig till det fängelse der mäträssen vistas, frågade ånyo den olyckliga varelsen; högeligen uppskakad. Jag är ingen aristokrat. Jag är ett folkets barn, en af era jemlikar. Den bästa delen af mitt lif har jag tillbragt i Bastiljen, hvari den skändliga du Barry lät inspärra mig. Något brott har jag ej begått. — Det skola era domare afgöra, anmärkte soldaten. Hvad fängelset beträffar, så är det oss likgiltigt, till hvilket vi föra er. — Ännu ett ord, och jag skall villigt följa er; svarade fången. För hvad är jag anklagad? — Att hafva gömt en persons egendom, som ämnat emigrera. — Jag har icke tänkt gömma undan det här skrinet. — Nå, stjäla det då, genmälde municipalgardisten, och det är ännu värre — att tillegna sig hvad nationen rår om. Det anses visserligen vara ett mindre brott än helgerån; men lagen är mild. Den bestämmer samma straff för bägge brotten. — Och hvilket är detta straff? frågade fången mycket lugn,