Dagens Nyheter – 6 november 1866, sida 2

Mot slutet af samma riksdag vidtog Sahlström en åtgärd, som, emedan den utgick från bondeståndet, väckte ett ofantligt uppseende. I ett ingifvet memorial klandrade ban strängt statsutskottets förfarande att från votering i förstärkt utkottutesluta åtskilliga af de mindre anslagsposter, som bondeståndet beviljat för statsbehofven, ett förfarande som han ansåg grundlagsvidrigt. Han yrkade rättelse häri, och om ej så skedde uppmanade han ståndets ledamöter att ej deltaga i voteringarne inom förstärkta utekottet. Memorialet gillades enhälligt af ståndet ech blef af dess flesta ledamöter, till yttermera säkerhet, undertecknadt. Hvarken talmannen -eller sekreteraren bade något mot detsamma att invända. Men efter ett par dagar hade den fintlige Strindlund så bearbetat ståndet, att de utsedda ledamöterna i förstärkta utskottet förmåddes deltaga i voteringarne. Sahlström beklagade till protokollet, att ståndet så oförsvarligt förfor, och protesterade mot en åtgärd som kunde medföra de betänkligaste följder. I likhet med så många andra bänfördeg Sablström af den politik som konung Oscar följde de första åren af sin regering. För alla de stora reformfrågorna som då väcktes var Sahlström en ifrig förespråkare. Han insattes jemte f. d. talmännen Hans Jansson och Anders Eriksson i 1846 års representationskomitt, der dessa, med prof. Wingqvist och grosshandlaren Schartau till föregångare, kämpade i liberal syftning möt den på sin höjd halfliberala majoriteten. Samma åsigter som Hahlström der hyllade blef han alltjemt trozen, verkade för dem i tal och skrift med den stora energi som han egde och, som han yttrade i ett bref till den som skrifver detta — det gladaste ögonblicket i hela mitt lif var då jag mottog underrättelsen att representationsreformen segrat. I hvarje vigtig fråga som förekom yttrade han sig klart och bestämdt, ständigt i frisinnad anda. Han var en sträng hushållare med statens medel, men sparade med urskiljning. Han hyste stor fruktan för den skuldsättning som jernvägsbyggnaderna skulle ådraga staten. Mot Sörmlandsbanan uppträdde han med mycken ifver, och yrkade att om den skulle anläggas borde jordegarne utan ersättning åtminstone afstå den mark som ej utgjordes af åker och äng. I den syftning handlade han ock då jernvägen drogs öfver hans egor. Han skref och talade ledigt; hans argumentation var skarpsinnig, kraftfull och bevisande. Han egde en utmärkt förmåga att uttrycka sig kort och hans repliker voro ofta förkrossande, utan att vara sårande. I hans yttre låg något imponerande, som ingaf både vördnad och förtroende. Han sökte ingens gunst och bestraffade och afslöjade skoningslöst de intriger som spelades inom ståndet. Med 1856—58 årens riksdag afslutade han sin verksamhet såsom representant. Han hade redan då angripits af ett lidande, som ökades med åren, och som förbjöd honom all rörligare verksamhet. Efter riksdagens slut författade han en karakteristik öfver den riksdagens bondestånd — ett mästerstycke i sitt slag. Den som nu skrifver hans nekrolog fick i uppdrag att supplera arbetet med Sahlströms egen karakteristik. Lägg ej fingrarne emellan — sade han — betrakta mig som vore jag död och ställd inför opinionens domstol. Efter den första riksdagen som han bevistade och sedan efter hvarje af de följande lät han trycka och utdela bland sina kommittenter en öfversigt af riksdagens resultater. Han var den förste som dermed började. Det är märkligt att i alla dessa skrifter framträdde han såsom en ifrig motståndare till protektionssystemet och bevisade att och huru det menligt inverkade på jordbrukets verkliga förkofran. Under sitt tillbakadragna lif på Berga följde han händelsernas gång med ungdomlig ifver. Till Aftonbladet insände han stundom uppsatser i dagens frågor, författade med lika mycken skarpsinnighet, som värma. l Det sista tillfälle, då han deltog i en offentlig angelägenhet, var vid det sednast företagna valet till riksdagsman inom domsagan. De svåra kroppsliga smärtorna hindrade honom icke att såsom elektor komma tillstädes. I ett varmt tal till elektorerna lade ban dem på hjertat att välja rektor Siljeström, såsom den bäste inom domsagan, till hvilken de kunde ställa sitt förtroende. Hr Siljeström blef också vald. Då valet öfverklagades på grund af formfel, skref Sahlström: -sUtan tvifvel blir valet upphäfdt; men jag kan ej föreställa mig att de blifvande valmännen skola låta förmå sig att föredraga någon annan för hr Siljeström, ehuru jag väl känner att åtskilliga lycksökare skola anmäla sig. Under den tid Sverges bondestånd såsom ett serskildt politiskt stånd deltagit i vårt lands lagstiftning har det haft att uppvisa många ledamöter, begåfvade med framstående förmåga och som utöfvat ett inflytande på sitt stånd och på de aMmänna angelägenheterna, hvilket alltid skall erinrag i vår konstitutionela utvecklingshistoria. Men bland dessa är det ingen som i flärdfri redbarhet och ren, osminkad fosterlandskänsla kan sättas öfver Pehr Sahlström, ingen åt hvilken alla partier och fraktioner, äfven de afgjordaste politiska motståndare, måste egna en så oinskränkt högaktning. Frid öfver den ädle och redlige mannens stoft, ära åt hans minne! Storm. Från Luleå skrifves i en tidning: Den häftiga orkan, som för en tid sedam rasade häromkring, har företagit sig en förfärlig, berserkabrottning i skogarna. Man berättar från Gellivara, att NN rens st I VIVO RNE ah (tners