Dagens Nyheter – 1 november 1866, sida 2

berättas, har arrendatorn af den 1 Kronobergs län belägna stora egendomen Stenäs, baron Armfelt, afvikit till Amerika, efterlemnande skulder till ett belopp af 80,000 rdr. Armfelts afvikande hbrivgar flere aktvingsvärda och välmående familjer till tiggarstafven. HMunglig gåfva. Efter slutad jagt å Wrams-Gunnarstorp skänkte konungen till den utmärkt skicklige jägaren å godset, Ekberg, en silfverbägare, med H. M:ts namnskiffer. Nytt i bokhandeln. Docenten i geologi vid Upsala universitet, hr CO. W. Paijkull företog vid början af förlidet års sommar en resa till Island för att idka mineralogiska och geologiska studier på den för dessa vetenskaper så fruktbärande ön. Han uppehöll sig der lång tid och tog noggrann kännedom äfven om folkets lefnadssätt, bildning och materiela tillstånd. Sina anteckningar och minnen har han nu börjat framlägga för allmänheten i en reseskildring med -titelu: En sommar på Island. Första häftet deraf är nyss utkommet i bokhandeln; Det är utstyrdt med eu vy af öns hufvudstad Reykjvaik, en präktig karta öfver hela ön samt flera träsnitt. I första häftet sysselsätter sig författaren mest med landets politiska, administrativa och ekonomiska förhållanden — kort sagdt: mera med menniskorna än med landet. Man lär genom honom att väl känna tillståndet, ty ban beskrifver enkelt och utan att vara förvillad af fantasi hvad han ser. Till prof på framställningssättet meddela vi ett par små utdrag: Den, som är van vid de svenska prestgårdarne och prestgubbarne, kan icke annat än förvånas öfver den stora olikhet, som möter honom i de isländska. Den isländska presten är nemligen hvarken så fet, ej heller så vördig som en af våra, ty prostmagarne och kyrkoherdegraviteten hafva här icke funnit något rum, han är vidare, åtminstone med få undantag, en fullkomlig bonde på sin gård, slår sjelf sitt tån, rider sjelf med sin ull till handelsplatsen, och fullgör med ett ord alla de åligganden, som tillhöra en vanlig bondeman. Med detta bibehåller han också bondens natur och sedvanor, så att, då de svenska presterna allestädes tillhöra eller åtminstone sträfva efter att tillhöra herremannaklassen, så blir och förblir den isländska nästan alltid bonde, med bondens bruk och plägseder, — undantagen oafsedda. Denna den isländska prestens ställning såsom bonde följer föröfrigt med nödvändighet af de små prestkallen, som tvinga honom att för sitt uppehälle ega och besitta jord och bruka den med sina egna händer. De svenska presterna bruka äfven jorden, förstås, nemligen sina boställen, men de bruka dem vanligen som herremän. Men de små inkomsterna tvinga den isländske presten att sjelf utföra de arbeten, som äro förbundna med skötseln af hans gård. Det finnes nemligen socknar i Island, der sockenboernas antal icke uppgår till 200, i medeltal är det 300, och som de flesta af dessa äro mindre bemedlade, kan man förstå, att prestens inkomster af sitt embete icke kunna vara öfverdrifna; 600 rdr anses som godt, tror jag. Om ett af de isländska naturfenomenerna, vulkanen Katla och ett af dess uibrott skrifver författaren: Vulkanen Katla har under tidernas lopp åstadkommit fruktansvärda jökellop ) öfver det nedanför liggande låglandet, hvarvid otroliga sandoch grusmassor blifvit utsvämmade. Det första af dessa utbrott inträffade år 874, således samtidigt med landets bebyggande; det omnämnes med några ord här nedan. Sedermera inträffade inalles 16 utbrott, af hvilka det sista inföll år 1860. Deraf inföll ett på 900-talet, ett år 1000, tvänne på 1200-talet,ett på hvardera af 13, 14 och 1500-talen, 3 på 1600, 2 på 1700 och 3 på 1800-talet. Man känner icke, att någon lavaström utflutit vid ett enda af dessa utbrott, men deremot hafva utkastats stora massor af vulkanisk aska, hvarjemte ofantliga vattenflöden, medförande otroliga massor af sand och grus i allmänhet karakterisera dem. Vulkanen Katla är nemligen belägen midt inne i ett snöfjält, der gnöoch ismassor samla sig i stor mängd, under den tid vulkanen är i hvila, för att vid dess utbrott smältas och utgjutas öfver låglandet. Katla sjelf är icke något från jökeln särskildt eller öfver detsamma upphöjdt berg, såsom man kunde föreställa sig, utan utgöres af en större remna i fjället, hvilken tros kröka sig från sydvest-nordost till sydostnordvest, och från hvilken flera smärre remnor utgrena sig; den benämnes derföre också Kötlugjä) likaväl som Katla. Vulkanen Katla har blott en gång blifvit besökt, nemligen år 1823. —Vi skola närmare beskrifva ett par af de mest ödeläggande af Kötlugjås utbrott. Ett af dessa inträffade år 1625 och yttrade sig dels genom stora vattenflöden öfver Myrdalssanden och ända på andra sidan af Thykkvibeer vid Myrar, hvarvid husen vid nämnda gård voro nära att bli bortsköljda. Dessutom utkastades från vulkanen stora massor af aska, hvilka förmörkade de orter, öfver hvilka ) Vattenöfversvämningar från fjellen. 3 Gjå betyder klyfta, remna. —