Dagens Nyheter – 1 november 1866, sida 2

jag väntar på! utropade qvinnan med ett förfärligt hånskratt. — Jag förstår er icke. — Jag lurar på mitt rof. Orden uttalades i en så kall och lugn ton, att en rysning genomlopp Redmonds lemmar, när han hörde dem. — Förskräckligt! utbrast han. — Säg snarare att det är vansinnets poesi; svarade hans) ledsagare. Det måste finnas någonting episkt i hennes historia; önskligt vore att vi funne nyckeln till densamma: — Den kan jag lemna, sade vår hjelte. — Ni! — Till en del åtminstone; Jag var med då Bastiljen förstördes och då de fångar, som varit inspärrade i de hemliga fängelsehålorna under profosstornet, blefvo befriade: Denna qvinna var en bland de olyckliga; utan tvifvel har hon glömt bort mig: Det vore väl, om jag gjort det, mumlade den besynnerliga varelsen. Det vore väl om jag gjort det. — Hvarföre? — Då skulle jag icke mera vara en menniska, svarade qvinnan: Tacksamhet bevisar mensklig svaghet och jag skulle gerna vilja utplåna minnet af hvad jag fordom kallade mitt hjerta, men jag kan det icke. — Det är mycket synd om henne; hviskade Redmond till Mirabeau; hon måste ha blifvit svårt förfördelad och utstått rysliga lidanden: Vi, som aldrig varit beröfvade vår frihet, vi kunna icke förstå henne. — Hvad mig vidkommer genmälde den store . talaren; har det ej varit mig förunnadt att atän.