Dagens Nyheter – 1 november 1866, sida 2

— Nå, hvad väntar ni då på? — En ganska förståndig fråga, yttrade qvinnan, utan att röra sig ur fläcken. Förmodligen är ni född här i staden — en af dessa fina sprättar som ännu aldrig varit på ett ställe dit ljudet af Notre-Dame-kyrkans klockor icke når. Deraf kommer det sig att ni har ondt om vett och är mycket nyfiken. — Ni misstager er, goda qvinna. — Jag är icke god, utropade den olyckliga varelsen. Måhända har jag varit det en gång, men sedan dess har så många år förflutit, att jag knappast kommer ihåg den tiden: — Ni må vara god eller dålig; så misstager ni er i alla fall, sade Mirabeau förundrad öfver hennes besynnerliga lynne; ty jag har icke tillbragt hela min lefnad i städer, utan många år har jag beskådat naturens anlete, vandrat omkring i skuggrika skogar och klättrat upp på höga bergs spetsar. — Och hvad har ni derunder lärt er? — Jag lärde mig mycket, som jag sedan glömt, men äfven åtskilligt, som aldrig går ur mitt minne. — Har ni någonsin sett en gam sitta orörlig på en förtorkad eks gren, hvilken hängt öfver en straxt invid befintlig afgrund? frågade qvinnan med en hes, obehaglig stämma; som erinrade hennes åhörare om den fågels läte, hvarom hon talade. — Mer än en gång. — Och har ni aldrig frågat er hvad han lurat på? — Det är lött att veta: på sitt rof; Och dock frågar mig den dåren, hvad