Dagens Nyheter – 30 oktober 1866, sida 1

— Eller slägtingar? — Kain var min broder mumlade den af sorg betryckte mannen. Atminstone älskade jag honom såsom en broder och hade förtroende till honom: Men det var för många år sedan — den tid då jag ännu var en menniska. — Och hvad är ni då nu? frågade Redmond, förundrad öfver hans egendomliga sätt att uttrycka sig. ms — Nu är jag Odet. Något annat namn har jag icke. — Kanske ni har fiender, yttrade Phelim, och derföre fruktar att säga hvad ni heter? De som befunno sig i närheten och åhörde samtalet; förskräcktes öfver den hastiga förändring som denna af Phelim framställda förmodan åstadkom i den gamle mannens hittills orörliga ansigte; Det förra slappa och intetsögande uttrycket försvann, och hat, det djupaste, det. mest passionerade hat lyste ur hans mörka ögon, hvilka, så att säga gnistrade af en eld; bländande såsom solstrålar, koncentrerade i en brännpunkt. Om han också förgätit allt annat, måste ban ännu ha haft ett lifligt minne af de oförrätter han lidit. En af de personer, som stodo omkring honom och med djup rörelse åhörde hans ord, frågade om han länge varit en fånge. — Ja, helt visst under många menniskoåldrar! utropade ban. Jag har för längesedan glömt all tideräkning. Jag har varit skiljd frän verlden, och när jag nu återvänder till densamma, finner jag mnaturens utseende alldeles förändradt. Alla de ting, som voro mig välbekanta, hafva numera försvunnit.