Dagens Nyheter – 29 oktober 1866, sida 3

En aning. (Efter en gammal anteckning.) Aldrig har Don Juan utförts bättre, än en afton i Minchen, då Mozart sjelf ledde repetitionen. Dödssjuk af en tärande åkomma, som dedan i hans 35:te år bortryckte honom ur verlnen, försjönk Mozart i den djupaste hänryckting, då han hörde sin musik utföras så själfullt. Bifallet var stormande, och då Donna Anna hade slutat sin stora aria, trädde hon med tårar i ögonen fram till den store mästaren, som slöt hennes darrande händer i sina, i det han sade: Mottag min hjertligaste tacksägelse, Donna Anna: Genom er har jag först rätt lärt känna mitt verk; Ni har väckt mig till medvetande om mitt eget jag; nu skall det blifva mig mindre tungt att döl Dö! döl! återtog hon. Ni; som är så ung; så rik på snille och lagrar, hvilken tankel Ungdom talang och bifall, min kära Donna Anna, kunna icke aflägsna döden; de tvenne sistnämnde mörda den första: Ja, jag har fattats af en underbar aning om min nära förestående död. Det är väl ungefär fjorton dagar sedan jag helt lugnt satt och arbetade i min studerkammare; jag höll just på med de sista sidorna af min Titus, då en obekant plötsligt stod framför mig; utan att jag hört honom komma in. Han var alldeles svartklädd, och aldrig har jag sett en sådan blekhet, som var utbredd öfver hans ansigte. Jag hommer,, sade han, för att påminna dig, att du måste skrifva ett requiem för full orkester,. Ett requiem! upprepade jag, och för hvilken ? Han såg på mig med genomborrande blickar och sade ännu en gång: Du måste skrifva ett requiem! Derpå försvann han: Sedan dess visade sig denna syn ännu tvenne gånger för mig, och i går, just som jag steg upp i vagnen, såg jag den ånyon. Under : denna : berättelse hade Mozart blifvit dödsblek och den unga sångerskan icke mindre.