Dagens Nyheter – 29 oktober 1866, sida 3

är en ganska egendomlig kropp; under det bly, jern, guld, silfver och andra metaller, om man kastar dem i vatten, genast sju ach blifva liggande på botten, slmimar satsen på vattnet. Det alstras ett rätt vackert skådespel om man kastar ett stycke af denna nämnda metall i en med vatten fylld skål. Den smiälter då och förvandlar sig till en hvit, glödande och glänsande kula, som far fräsande och sprakande på vattenytan rundt omkring tills den spårlöst försvunnit. Man måste likväl vid ett sådant experiment, akta sig för de kringstänkande delarne. Chloren är också en underlig kropp. Som en gulblekgrön gas drager den gemon luften. Blitver den starkt sammanpressad, eå förvandlar den sig i ett droppbart fludium. Upphör trycket så återtager den straxt sia luftiga gestalt. Det är en ekadlig luftart, för hvars inandning man måste väl skydda sig. Den begagnas till tygers blekning, liksom äfven vill skiljande af andra farliga gasarter. Förena man chlor och natrium, så bildar sig en vacker, klar kristall. I sådan förening hafva båda helt och hållet förlorat sina ursprungliga egenskaper; sedan de öfvergått till en gemensam sjelfständig kropp: Saltet. Hvarje saltkorn för sig har ungefär gestalten af en fyrsidig qvadrat, är genomskinlig och klar som glas. I oerhörda massor ligger det som stensalt inuti jorden hopadt; likt ett kristalliniskt täcke hböljer det Nordafrikas, mellersta Asiens och Chilis stepper; det uppväller genom saltkällorna ur jordens inre och upplöses i hafvet. Man har beräknat, att man, om allt hafsvatten kunde bortdunstas, skulle derur erhålla en saltmassa, hvarmed allt jordens fastland skulle betäckas till en höjd af 2000 fot. Härat synes väl, att, hvad slags brist som än uppstår, saltet likväl räcker till. Ensamt Osterrikes saltverk lemna årligen ett bidrag af 7!2 millioner centner. — Stensaltet, som finnes i stora lager uti Flötzbergen, upphemtas liksom ur grufvor. På några orter t. ex. Wieliczka i Galizien, finner man det så rent, att det kan begagnas genast då det tages ur jorden. Mestadels är det likväl bemängdt med gips och andra ämnen, hvilka frånskiljas på så sätt, att vatten inledes i grufvorna, och hvari det lösbrutna saltet upplöser sig. Det af salt mättade vattnet upphemtas derefter i kolossala pannor, bortdunstas genom eldning, och det renade saltet återstår. På platser der underjordiskt salt icke finnes, utan måste bemtas af saltkällorna nödgas man gå omständligare till väga. Egendomligt är saltvattnets inverkan på vegetationen. Det gifves några plantor, hvilka kunna frodas endast i en af saltvatten genomdränkt mars, emedan andra åter genom detsamma dödas. Hvilken oändlig stor nytta saltet bereder menniskan, vet en och hvar. Det är den oumbärligaste krydda för vår föda. Mången har i soppans mer och mindre starka sälta en säker termometer på köksans kärleksglöd. Salt skyddar våra födoämnen mot förskämning och sätter oss i stånd att förvara detsamma -i njutbart skick en längre tid. Såpsjudaren begagnar det vid förfärdigande af såpa, i glashyttor tjenar det till glasets beredning, glacyren i stenkärl kan dermed återställas; i kemiska fabriker användes det till framkallande af saltsyra, chlor och chlorkalk, och sjelfva landtmannen nyttjar det med orena delar försatta saltet som gödningsämne på sin åker. Flertalet af djur älska salt och huru högt man i allmänhet skattar denna krydda visar de många ordspråk der det åberopas, såsom: Jag skall salta åt honom Salt i surt öga; och modren som ropar till sina barn då de icke äro nöjda med den tarfliga kosten: Salt och bröd gör kinden röd, eller vildarne, som då de slutit ett förbund, äta salt tillsammans, då öfverenskommelsen först är giltig. — Allt nog, om någon krydda förtjenar hållas i ära, så är det saltet. (Jönköpingsbladet).