Dagens Nyheter – 29 oktober 1866, sida 3

Arn Saltet. Det är ett fel hos oss menniskobarn, att vi så ofta nästan alls icke känna sådana ting, hvilka ligga oss ganska nära och med hvilka vi så att säga dagligen umgås. Det har funnits lärda, som: noga kände hela det inre af gamla Athen, sådant det var under Perikles tid, men varit fullkomligt okunniga om tillståndet vid den gata der de bott. Vid sådana egendomliga fall vilja vi här dock ej fästa oss; vi tala blott om bildadt folk i allmänhet, hos hvilka man ofta påträffar en obekantskap med de hvardagligaste ting, som man icke ens kunnat förmoda. Och huru kommer sig detta? Deraf, att man tror sig känna hvarje sak, och i verkligheten känner man om den intet. Så är det ock med det föremål, som befinner sig till rubrik öfver dessa rader: Saltet — ja visst, det känna vi alla. — Det vill ni väl ej tala om eller nu lära oss att känna? utbrister kanske mången erfaren husfru; och alla instämma med henne. Och jag svarar: ni känner det likväl ej. Hvad veten I derom? Att det användes till krydda på mat, att det smakar salt och än mer, att det upplöser sig i vatten. Det blifver också ungefärligen allt som ni derom kunna säga. Och likväl lemnar saltet stoff till ett långt föredrag, Hafven I lust höra på, så vill jag meddela er åtskilligt derom. Saltet består af tvenne elementer; den ena är metall, blänkande som silfver, den andra är en gulblek-grön gasart. Metallen heter Natrium