Dagens Nyheter – 29 oktober 1866, sida 1

göra. Jacques ställde sig tigande i spetsen för sina kamrater och marscherade i god takt till det rum, der gubben satt. . Ehuru blind och öfver åttio år gammal, hade den fordne fångvaktaren ännu ett militäriskt yttre. Han hade nemligen varit soldat i sin ungdom och tog afsked ur krigstjensten först efter segern vid Fontenoy: Simon Gualtier var mager; han hade starkt markerade anletsdrag, men i dessa låg ett välvilligt uttryck. Hans glesa silfverlockar, blekta af så många vintrar, nedföllo öfver hans rockkrage och bidrogo att förhöja det vördnadsbjudande i hans utseende. Så snart ljudet af vapensmedens och hans följeslagares steg trängde till hans öron, lyftade han upp hufvudet och lyssnade en stund leende. — Ett tu — ett tu — ett tu, räknade han med halfhög röst, i det han på samma gång markerade takten med ett finger. Ah! de marschera icke nu mera såsom på min tid! Ett tu — ett tu — ett tu — aj aj, för fort, för fort! När stegen upphörde, lät han hufvudet sjunka mot bröstet och förföll i sin vanliga minneslöshet. Hans dotter inträdde i kammaren med mycket buller, för att hon skulle ådraga sig hans uppmärksamhet. — Är det du, Madeleine? frågade han. — Ja, fader, svarade qvinnan i glad ton. — I dag har någonting ovanligt försiggått, fortfor han. För några timmar sedan hörde jag kanonskott från fästningen och rop af väpnade män som gingo fram utefter gatan — borgare var det; icke soldater; det hörde jag bestämdt på gången.