Dagens Nyheter – 22 oktober 1866, sida 1

Officern är egentligen näringsidkare, läkare; jurist, skollärare. Men han sliter sig lös några veckor om året, för att egna sig åt militärtjensten, under hvilken tid han uppbär ett tillräckligt gage i tjenstgöringspengar. Till dew, som finna detta system odugligt; ställa vi den enkla frågan: hvad är skilnaden, ur militärisk synpunkt, mellan en jordbrukare; som är en månad om året kompanichef, och en kompanichef, som är 1i månader om året Jordbrukare? svaret måste blifva: ingen. Det förra är det schweiziska milis-systemet:; det sednare tillhör den svenska indelta armen. Men ur borgerlig och ur statens synpunkt är skilnaden ganska stor, ty i ena fallet är det den sjelfständige sjordbrukaren, som utöfvar. sitt befäl, för att i farans stund kunna vara militär; i det andra är det officeren af yrket, som söker en knapp bergning på ett boställe, som han ej rår om. I det ena fallet kostar han staten, säg 150 rdr, i det andra 1,500 å 2,000 riksdaler. Men värst af allt är; att staten med dessa militära kurser, med det derpå följande avancementet och med denna relativt stora aflöning, icke har någon garanti derför, att armen eger ett dugligt befäl. Ty de moraliska egenskaper, hvarom vi ofvan talat, och hvilka äro oundgängliga hos befälhafvaren; när dcet gäller Irig (och det är derför vi behöfva en arme) ingå icke i officersbildningen, gälla icke i fråga om det första avancementet och ganska litet vid det sednare. En man kan alltså i vår arme avancera allraminst till och med kaptensgraden — och det är om denna vi nu egentligen tala — utan att ega hvarken förmågan att vinna lydnad och tillgifvenhet; eller sinnesnärvaro, eller beslutsamhet; eller mod. Det finnes alltså icke den minsta garanti derför att han, med alla kunskaper och all aktningsvärdhet i öfrigt, är en duglig befälhafvare, De stående armeerna visa i öfrigt till öfverflöd, att egenskapen att vara yrkesman ej väcker och utbildar de praktiska förmögenheter, som kriget fordrar, utan fastmer förslöar dem, genom sysslolöshet samt pedanteri och annat småsinne. Att vara militär af yrket under fredstider, utan annan sysselsättning; är ett lif, som ej höjer och förädlar själens egenskaper, men kan ofta verka motsatsen. Dessa stötestenar undviker man väsentligen med ett milissystem. Först och främst söker ingen blifva officer för utkomstens skull, utan blott såsom en hedersplats, för den utmärkelse, som härmed är förenad. Denna äregirighet, om man så vill; framkallar på samma gång ovilkorligen åtrån att hålla sig uppe, genom att väl fylla sin plats. Man gör alltså hellre mera än hvad tjensten kräfver, än man inskränker sig att blott fullgöra reglementets kraf. Så studera många utom tfjensten för sitt nöjes skull och åtaga sig att instruera äfven då de dertill icke äro förbundna. Och nör man tröttnar, så kan, efter lyktad värnepligtsålder, hvar och en draga sig tillbaka, utan att behöfva tjena qvar för lönen eller pensionen äfven efter det all militärisk duglighet är förlorad. Den massa af otjenstbara officerare, som tynger på alla stående armeer och som utgör en ytterst farlig omständighet, när det blir fråga om allvar — och det är derom fråga är — finnes icke i den schweiziska armön. Men — anmärker någon — under on sådan armceorganisation skulle 1 Sverge officerare komma att fattas, 1y hvem vill här tjena utan lön? — Vi svara: tvärtom! Här skulle snarare blifva alltför många ofti i a Kör ER NT