Dagens Nyheter – 22 oktober 1866, sida 1

tigat sig länen och tillintetgjort alla de stora krouvasallerna ansågo de sig ha löst sin uppgift. Ett frö till opposition fanns Nkväl qvar i ständerna, Les ctats generauo, soma af konungen sammankallades, när det var oundgängligen nödigt. De bestodo af tre stånd: prester, adel och menige, I början var denna representation endast så till vida farlig för kronan, alt de motsträfviga och missnöjda adelsmännen derigenom sattes i tillfälle att öppet göra anspråk på och försvara sina förlorade privilegier och, i fall de derpå ingenting vunno, befästa det politicka ivflytande de redan bade. Från Philip Augusts till Ludvig XI:s tid gingo deras strälvanden endast ut på att bibehålla och öka sin makt; från Ludvig XI ända till dess Ludvig XIV besteg tronen, hade de ingen högre önskau än att blifva ministrar. Aristokratien uppträdde sista gången i strid mot korungamakten .vuder Ludvig XIV:s första regetingsår. Hvem ming icke Fronden) Den store monarken och hans efterträdare skördade under sina krig ymniga lagrar; men dessa Golde Frankrikes sår, uten att hela dem. Luodvig XVI:s seger öfver England i det amerikanska fribetskriget, var dyrköpt. De grund. satser, hans generaler och officerare hemförde, visade ;siv vara föga öfverensstämmande med ett monnrkiskt samhällsskick och de principer, hvarpå ett sådant stöder sig: Vi tillstå att vi aldrig varit några beundrare af Ludvig XVI:s karakter; ty han var, efter FJ Det parti, som under Ludvig XIV:s minderårighet gjorde opposition emot kardinal Mazarin,