Dagens Nyheter – 22 oktober 1866, sida 1

af omkring 200,000 man; hvilken, utom allt annat befäl, skulle kräfva ej mindre än 2,000 kompani-officerare. Antag att hvar och en af dessa åtnjöte en årlig lön af blott 2,000 rdr i medeltal, så erfordrades endast för denna del af befälet 4 millioner rdr om året: Hurv skall staten kunna bära en sådan utgift? Staten kan det icke och bör icke göra det, men ändamålet kan vinuas i alla fall. Innan vi närmare angifva det sätt, hvarpå detta kan ske, bör man taga i betraktande hvad som verkligen erfordras af en kompanichef, för att med duglighet och heder fylla denna befälsplats. Den första egenskap, som han måste äga gemensam med hvarje befälförande, hvarje officer, är kraften och förmågan att göra sig åtlydd. Denna egenskap tillegnar man sig ej genom studier; den följer icke med börden, deu vinnes icke med platsen — det är en ren morslisk egenskap, som dels är medfödd, dels kan vinnas genom sjelfbeherrskning och öfning af den moraliska kraften i allmänhet. Här verkar alltså uppfostran mycket samt alltså äfven skolan såsom uppfostringsanstalt; men den allmännd bildningsskolan, icke specialskolan: Vidare behöfver en befälförande ega: sinnesnärvaro (presence dtsprit), beslutsamhet, kallblodighet samt fysiskt och moraliskt mod. Här möta åter moraliska egenskaper, hvilka ej förvärfvas i militärskolan, men utom hvilka alla studier tjenar till intet. Vidare måste hen ega menniskokännedom ch humanitet, för att blifva ej blott åtlydd, utan ock älskad af sin trupp. Tillgifvenheten till befälet är en ytterst vigtig sak, när det gäller krigets allvar: Slutligen måste han ega insigter i hvad till hans kall hörer. Och här först är det som special-bildningen möter. Men de kunskaper, som erfordras att väl föra ett kompani — när man eger ofvannämnda moraliska egenskaper, som icke läras i skolan och icke framträda på kunskapsbetyget — äro ganska lätt inhemtade, när man håller sig strängt till det praktiska ändamålet. De bestå helt enkelt deri, att kunna säkert föra truppen i enlighet med reglementets föreskrifter. Officeren skall alltså kunna väl sitt reglemente och vara fullkomligt säker i dess tillämpning under alla förhållanden: Och denna kunskap är också det enda som i allmänhet återstår i behåll af hela vår officersbildning. Vi hafva talat med ganska många officerare härom, och de hafva uppriktigt bekänt, att de af alla studier hafva blott reglementet qvar, hvilket de för hvarje möte repetera, ganska besvärade när förändringar i de gamla föreskrifterna blifvit gjorda. Att studera krigsvetenskapen vidare, bryr man sig endast undantagsvis om. Ja, det torde vara ganska sällsynt att hos våra officerare på landsbygden finna någon annan militärisk bok än reglementet. Men till denna kunskap och denna öfning behöfvas inga årslånga kurser. Det hela är lärdt af en man med energi och godt hufvud på några få veckor: Det repeteras också lätteligen under ett par tre veckors öfning hvarje år: Men icke skall staten aflöna en person med ett fullständigt lefnadsunderhåll för några få veckors tjenstgöring. Detta är ju en orimlighet, då han kan använda hela sin tid i öfrigt för egen rakning. Han kan ju t; ex. vara jordbrukare under 11 månader, för att den 12:te tjenstgöra vid sitt kompani. Sådant är ock det schweiziska milissystemet.