Dagens Nyheter – 15 oktober 1866, sida 2

ver,, åtminstone så länge kardinalen af York, den siste afkomlingen af Stuartska ätten, lefde. Denne skref sig: Henrik IX, konung af England, och på hans grafsten uti S:t Peters-kyrkan i Rom är denna titel äfvenledes inristad. ZXXL Om man icke hade så många andra bevis på menniskans odödlighet, skulle man kunna såsom sådant anföra den svårighet hvarmed hon finner sig inom de gränser, som utstakas af tiden. Denna är henne för lång, då hon otåligt längtar efter något, och ilar allt för snabbt; när hon har något att frukta. I det närvarande ögonblicket är hon sällan nöjd eller lycklig, och skälet dertill är icke svårt att gissa. Ögonblicket är för kort, det räcker endast till att fälla en tår eller krusa läpparne till ett leende. Men innan leendet försvinner eller tåren förtorkar, är det slut, och minnet deraf är en ny grafvård, rest på det förgångnas stora kyrkogård. Så finna vi, att återblicken på det förflutna och njutningen i tankarne af de nöjen, som vänta oss, äro lifvets glädje och — dess sorger; ty hvad vi hoppas i. dag är i morgon föremål för våra bekymmer. Och dermed är allt sagdt. Vore det annuorlunda, vore det möjligt för menniskan att förlänga den närvarande stunden eller åter genomlefva förflutna dagar, då hade de, som lida, rätt att klaga öfver försynen. Lyckligtvis är detta icke fallet, och tiden — den mäjestätiska tiden — fullföljer sin högtidliga gång framåt, utan att gilva akt på