Dagens Nyheter – 13 oktober 1866, sida 2

en flaska som innehöll en obetydlig qvantitet af en klar vätska: — Den är färglös, anmärkte köparen, i det han höll upp flasken mot ljuset och med tankfull min betraktade dess innehåll. — Och har icke heller någon smak, svarade säljaren. Om man slår den i ett glas vatten eller vin, kan den som dricker ur detta icke känna den aldra ringaste bismak. — Och hvilken verkan gör det? — Hjernan och nerverna blifva deraf alldeles förlamade — den som fått hela denna qvantitet i sig, blir bjelplös såsom ett barn, ur stånd att uttala sin vilja. Någon häftig och vild galenskap är icke att befara. — Godt! utropade den onaturlige fadren; Men är det ej möjligt att förståndet återkommer? I — dödsstunden måhända, men icke förr. Ephraim Sleek stoppade den lilla flaskan i sin rockficka och lemnade apoteket. Under det att han begaf sig hem med långsamma steg, talade samvetets röst ganska kraftigt till honom och förmådde honom flera gånger att stanna midt på gatan, vacklande i sitt beslut. Men hans goda engels varnande stämma blef nu såsom alltid öfverröstad af dessa klingande ljud, hvarom vi förut talat och som nu läto sig förnimmas allt starkare. — Det är hennes eget fel; mumlade han mellan de tätt sammanbitna tänderna, hennes eget fel. Hvad kan hon draga för en nytta af dessa tretio tusen pund? Om hon blott hade låtit mig anvanda dem i min rörelse — jag är hennes far och hon borde derföre ha lemnat dem åt mig.