ning så fotografiskt trogna, att de ej kunna annat än tilltala hvar och en på samma gång de måste väcka beundran för den talang, som så förstått att taga vara på, hvad andra låta gå. Hr BE. bar skickat hit tre taflor Slutet af ett bondgille (n:o 553), Gille hos en bonde på Amager (n:o 554) och En söndag utanför kyrkdörren i Leksand (n:o 555). AF dessa är daltaflan minst anslående; de båda förstnämnde tilldraga sig dock så mycket mer allas beundrande blickar. Skada dock att koloriten går för mycket i svart. N:o 619 Fiskare från Sorrenton, målad af br H. Siegumfeldt, är en kraftigt och bra utförd figur med serdeles säkerhet i teckningen; vore bakgrunden mindre svart och kall, skulle denna tafla vara mer tilltalande än den nu är. I professor C. Hansens taflor ha vi ej kunnat upptäcka de framstående förtjenster, som mången velat tillägga denna konstnär. Tvertom sakna vi i hans utställda taflor såväl korrekthet i teckning, som poetisk uppfattning och något serdeles framstående i komposition. Hans figurer vitna om ett åsidosatt modellstudium och äro dessutom ytterst torra i färgen. Gertners porträtter synas oss svagast i hufvudsaken — ansigtena; färgen är torr och brun. Deremot äro drapperierna behandlade med myc: ken omsorg och elegans. — N:o 560, De två vännerna af samma konstnär är en förträffligt utförd tafla, isynnerbet hvad hunden beträffar. En sårad (n:o 578) af fru E. Jerichau är en tafla, som förråder mycken säkerhet i teckning och i penselns förning; men fru J. bar, som de flesta af Danmarks yngre artister, be handlat färgen som en bisak — och detta är icke till denna taflas fördel. Att fru J. äfver är utmärkt som kolorist, det ha vi förut varit i tillfälle att se charmanta prof på. Af öfriga danska målare, som finnas repre: senterade på expositionen, vilja vi fästa upp märksamhet på hr OC. Dalsgaard: Besök at. mormoner, — hvars motiv vi dock anhålla att ej behböfva förklara —; hr H. J, Hammer: Axplockerska; hr P. Raadsig: Almoscutdelning,; hr 4. Schiött: prins Waldemars porträtt; hr J. Sonne: Slaget vid Fredericia d. 4 juli 1849 och hr C. E. Sörensen: två sjöstycken: Finnarne B. W. Ekman och J. E. Löfgren hafva några taflor utställda, som långt ifrån kunna frånkännas rätt mycken förtjenst, ehuru de icke heller torde få räknas till det bästa, som expositionen har att framvisa. Hr Ekman har till det mesta sysselsatt sig med framställningar ur sagan om Wäinemöinen. Till eti par af hans utställda taflor äro motiven hemtade från skalden Runebergs skrifter. Det är naturligt att för den större allmänheten kunna taflor af denna art ej vara tilltalande — eller cns begripliga; man skänker dem derför icke den uppmärksamhet de förtjena. I sin stora tafla Erik XIV och Katarina Månsdotters, har hr Löfgren behaudlat ett ämne, som för oss bar historiskt intresse, alt ej tala om det romantiska skimmer, hvari dessa personers namn blifvit bevarade för efterverlden, och hvarigenom de, huru de än äro framställda, tilldraga sig vår uppmärksamhet. N:o 464, ;Förstulet nöje af mamsell Alexandra Frosterus är en bra målad tafla med ett täckt och lyckligt funnet motiv. Bland finska landskapsmålarne intar hr W. Holmberg obestridligen första rummet. När man betraktar de vackra alstren af hans pensel, kan man ej annat än bittert beklaga, att denne lofvande konstnärs bana blef så kort, att den hand, som syntes stark nog att lyfta Finlands unga konst till ära och storhet, så snart, och innan balfva arbetet ännu var fullbordadt, domnade och blef overksam för alltid. Att hr H hace en öppen blick för naturen och lyckligt tillegnat sig konsten aw framställa henne sådan hon i sin torftighet eller rikedom är, derom vitna n:o 650 Höstlandskap från Kuru kapell och n:o 652 Skogslandskap,. Det enda man kanske kan anmärka mot Holmbergs taflor är. att de förefalla något magra eller sjukliga i färgen. De tre herrarne v. Wright ha utställt vackra prof på sin konst att måla döda och lefvande fåglar — en branche af målarekonsten, hvari de hunnit ganska långt. Och nu säga vi farväl åt 1866 års skandinaviska konstutställning, tacksamma för de många stunder af angenäm och lärorik förströelse den skänkt oss under den flydda sommaren. — Expositionen stänges i morgon och de olika konstverken skingras åt alla håll. På samma gång vi beklaga att förhållandena ej tillåta en sådan permanent konstutställning här ännu, fägna vi oss åt den förhoppning, att det likväl ej måtte dröja länge innan de vackra salarne i vårt nationalmuseum åter för allmänhoten kunna erhinda lika värdafnalla anh Am-n