Dagens Nyheter – 4 oktober 1866, sida 2

höllo en direkt påminnelse om möjligheten af hans frånfälle. oc Jag skall ha den äran att framställa er nådiga befallning för hans kunglig höghet, tilllade kansleren. — Ni anser således fara vara å färde? frågade konungen. — Nej, visst icke, ers majestät; men detta är en formalitet, som vid sådana här tillfällen plägar iakttagas: Hertigen af Villeroy och de öfriga hofmännen, hvilka stodo så långt från sängen, som de gerna kunde, utan att vara oartiga, emedan de naturligtvis ville så mycket som möjligt undvika att känna den förpestade lukt, som spred sig från såren, upprepade med en mun den af kansleren gifna försäkran att icke den ringaste fara förefanns, och att förbudet för Dauphin att visa sig hos konungen, var helt och hållet en etikettssak. Och etiketten hade alltid haft oinskränkt makt i Versailles. Den sjuke konungen erfor under sitt lidande en tröst, som han verkligen icke gjort sig förtjent utaf; Hans döttrar, prinsessorna Victoire och Sophie, skötte honom och vakade öfver honom ända in i sista stunden; men äfven de blefvo ålagda att lemna sängkammaren, då fru du Barry kom för att aflägga sitt sista besök. — Jag har kopporna, min sköna, sade Ludvig i jemrande ton, så snart han biifvit ensam med henne; — Man har bedragit ers majestät, utropade mätressen, förtörnad öfver att man tvärtemot hennes befallning, upplyst konungen om arten af hans sjukdom; ty hon visste mer än väl att hon skulle bli nödsakad att flytta från Vers