största affärsmän (stadsmäklaren Holm?). En dag fick hon besök af doktor Minton. Nå ä det sannt att frun förlorat sina penningar? frå gade ban kärft. cJa, det är tyvärr! sannt. cMen hvarför icke i tid taga mir till råds? Hon svarade att alla som hon i den saken rådför sig med, hade just tillrådt henne den åtgär som hon vidtagit. Nå ja — då är frun uta förebråelse. Men huru skall frun nu reda sig! Inkomsterna aftaga väl med arbetsförmågan kan jag förstå? Hon svarade alt ingen annar utväg fanns än att säga upp våningen och sälj: möblerna. Tag inga förhastade beslut, sad M. Jag skall återkomma om ett par dagar. Han gjorde så och yttrade på sitt vanliga tvär sätt: aFrun har flera vänner än kon tror En sådan låter nu tillställa henne 500 rdr Men använd dem klokt. Hyresgäster skall ja; skaffa henne. Innan frun hann tacka var dok tor M. borta. Några dagar derefter kom ha upp med en engelsk familj som hyrde henne rum. Hon ifrågasatte då att med den blifvan de inkomsten åtminstone göra afbetalning på sin skuld till den okände välgöraren: cHvac förslag! inföll M. barskt, adet var icke lån det var ju en gåfva.c I förliden augusti månad ankom den ofvan nämnde engelsmannen till Stockholm. Han be sökte sia förra vårdarinna och presenterad för henne sin unga fru. Han berätta de, att doktor Minton tidigt i våras till skrifvit honom ett bref och deri yttrat: E vårdarinna här, som skötte er med så mycker omsorg, har förlorat sin lilla förmögenhet, n är nu genom arf en rik man, och det är ce pligt att lindra hennes bekymmer. Engelsman nen fullgjorde nu denna pligt och lemnade et belopp som fullt motsvarade den förlust son frun lidit. Det befanns att den okände välgö raren som gifvit henne de 500 rdr sannolik var doktor Minton sjelf. (A. B.)