Dagens Nyheter – 2 oktober 1866, sida 3

Hungersnöden i Ostindien. Enligt de sednast till England ankomne ostindiska tidningarnes berättelser, lärer hungersnöden i Ostindien hafva anställt förfärliga härjningar. Då vi förut nämnt härom skola vi nu återgifva ett bref från ett ögonvitne till en tidning i Calcutta. Det lyder sålunda: Herr redaktör! Då jag hade hört omtalas den förfärliga hungersnöd som herrskade i Mafussil, företog jag mig, för att sjelf härom öfvertyga mig, en resa dit. Jag önskar dock att jag aldrig fallit på en sådan tanke, ty de syner, som der mötte mina ögon, voro fasligare än jag för eder kan beskrifva. Vare det nog sagdt, att i fyra byar, belägne på icke längre afstånd än 40 å 45 engelska mil från Cuttack och hvilka jag besökte, ej funnos tio hus, i hvilka icke en, två, tre, ja i några till och med fyra döda kroppar anträffades; i sanning myndigheterna i Cuttack måtte icke veta något härom eller, om de känna förhållandet, icke bry sig derom, måhända i den öfvertygelsen att en farsot måste blifva följden af det rådande eländet: På ett ställe, kalladt Tauldundah, fann jag omkring fyra eller fem hundra döda, de flesta af dem qvarliggande i husen, och nästan enahanda var förhållandet i Jyepore och Juckar. Jag talade vid byfogden i en af byarne och frågade honom huru många invånare der voro i byn före hungersnöden och huru många der funnos qvar, som hade undgått hungersdöden. Han sade mig att det funnits 400 personer i byn i november sistlidet år och att der nu icke voro 100 qvar. En annan berättade mig att af 700 invånare, som funnits i den by der han bodde, numera icke återstodo 160: Min herre, sade denne sistnämnde man till mig, styrelsen förer lifsmedel till vårt land för att endast låta oss se dem, vi kunna icke förvärfva oss dem; ty man vill icke låta mig köpa för mera 8 annas värde, ehuru jag har en familj af 34 personer, inberäknadt min moder och svärmoder, mina systrar och min svär gerska, min hustru, mina barn och mig sjelf; och ehuru jag har medel att köpa för kan jag icke få det, utan måste dö, med föda framför mina ögon; ty en tjensteman vid nödhjelpskomiten underrättade mig att han hade uttryck