Dagens Nyheter – 2 oktober 1866, sida 3

lig föreskrift att icke sälja mera ris än till 8 annas värde åt någon. Kan man väl vänta sig att alla qvinnor och barn, som höra till en mans familj skola komma hvar för sig med penningar i hand att köpa lifsmedel, då många bland dem af brist på föda och af sjukdom äro urståndsatta att göra det. Nu frågar jag er; hr redaktör, hvad behöfver väl komiten eller styrelsen bry sig om på hvad sätt ce rädda hfvet på befolkningen i dessa trakter, blott de rädda dem? Huru långt skall väl ris för 8 annas räcka för att rädda lifvet på en familj af 20, 24 eller 30 personer? Är det icke att förhåna de arma menniskorna att handla så? Hvad skall man väl tänka om en nödhjelpskomite, som utfärdar dylika föreskrifter? Jag kan i förtroende underrätta eder, efter hvad jag sett och hört, att myndigheterna i Cuttack, Pooree och Balasore skämmas för att offentliggöra antalet dödsfall af hungersnöd; och jag fick i False Point och Jumbo River, hvilka ställen jag äfven besökte, erfara att lika stort elände herrskar i trakterne deromkring och att hundratals menniskor dagligen ditkomma och framräckande sina penningar, på sina ansigten tigga att få köpa ris; men nödbjelpstjenstemännen kunna icke sälja det i följd af op föreskrifter de erhållit;