Dagens Nyheter – 27 september 1866, sida 2

Stockholms stadsfullmäktige sammanträdde kl. 5 i går eftermiddag för att bestämma hufvudstadens inkomstoch utgiftsstat för nästkommande år. Endast en del af drätselnämndens 1:sta afdelnings förslag hann granskas. Med afseende å uthyrning af staden tillhöriga hus och andra lägenheter, beslöts på hemställan af frih: Liljencrantz att fullmäktige skola uttala den åsigt att sådan uthyrning bör ske efter annonsering och åt den högstbjudande. Angående den ene notarien i handelsoch exonomikollegium upplystes, att han jemte sin lön; 1,800 rår, oriktigt uppbär ?3 proc. af bränvinsutskänkningsuppbörden. Egentligen skall han; efter hvad byråchefen Nycander visade, icke åtnjuta mera än 15 proc. (Se vidare härom längre fram.) Advokatfiskalen Billbergh fästade uppmärksamhet på att förslaget upptog ett icke mindre belopp än 925 rdr att årligen utgå såsom aflöning åt skarprättaren och hans drängar. Den sista afrättningen egde rum 1862 och under 17 föregående år hade ingen sådan förekommit. Det hufvud som föll 1862, kostade alltså staden omkring 15.000 rdr. Ibland lånas skarprättaren ut åt landsorten, men inte behöfva vi derföre hålla honom; Justitierådet Berg förklarade att enligt hans tanke borde en skarprättare finnas, så länge dödsstraffet qvarstår i lagen: Herr DL. J. Hierta tyckte att värdigheten gerna kunde finnas, endast lönen indroges. De framställda betänkligheterna vunno emellertid icke gehör, utan skarprättaren och hans drängar få behålla sitt arfvode. Medicinalrådet Carlson föreslog alt en större lön skulle anslås åt stadsarkitekten (han har nu :1800 rdr) och att denne i stället skulle mista sina sportler, om hvilkas belopp tal. icke hade något begrepp; men icke heller denna framställning föranledde något beslut: Härefter börjades en allvarsam kritik af det utaf särskilte komiterade uppgjorda förslag till ny aflöningsstat. Den inleddes af justitierådet Berg med en kritik öfver förslaget till lönebestämmelse för stadskamreraren. Han ansåg 6000 rårs lön och arfvode vara alltför mycket för dennes befattning, antingen man jemförde den med motsvarande befattningar i statens tjenst eller man afsåge de honom åliggande göromåls mängd och beskaffenhet. Tal. föreslog att återremittera hela löneregleringsförslaget till drätselnämnden, men fastställa den ordinarie lönestaten, omkring 70,000 rdr, och ställa 40,000 rdr till drätselnämndens disposition för att utdelas som arfvoden. Häradsh. Dufva instämde; somliga löneförhållanden böra alldeles icke för närvarande regleras; emedan fråga är väckt om reorganisation af vissa grenar utaf stadsförvaltningen: Arendet borde återremitteras till beredningsutskottet. Medicinalrådet Carlson yrkade det stadgandet att tjensteman med 5,000 rdrs lön ej må innehafva mer än en tjenst. Hr Stråle,; ledamot af drätselnämnden, sökte mildra verkan af kritiken: Advokatfiskalen Billbergh (en af de herrar som utarbetat förslaget) talade till dess försvar. Stadskamereraren är ett slags chef för stadens drätsel; hans göromål äro mer maktpåliggande och omfattande än man trott; personer i stadens tjenst hafva ej den utsigt till högre befordran och lån, som personer i statens tjenst; ej heller hafva de samma visshet att få behålla sina platser. Motsatte sig återremiss. Byråchefen Nycander anförde att löneförslagen för stadskamreraren, stadskassören och ännu en tjensteman grundar sig väsendtligt derpå, att desse herrar det sednaste året uppburit hvardera omkring 2,600 rdr, såsom provision å uppbörden af bränvinsutskänkningsmedel. Provisionen för hvardera utgör ?s-procent. Men denna ?s-procent åtnjuta de i följd af ett misstag. På hösten 1855 hade drätselkommissionen inkommit tiil regeringen med förslag till aflöningsstat. Deri var upptagen stadskamrerarens lön med tillägg; derjemte uppbär han ?s-procent provision å bränvinsutskänkningsafgiften: Denna stat blef på civildepartementets föredragning fastställd långt fram på året 1866, utan att det observerades