Dagens Nyheter – 27 september 1866, sida 2

— Ar det väl möjligt; fortfor hon i samma häftiga och passionerade ton; att jag någonsin kunnat älska denne man? Han har icke ens mod att umgälla hvad han brutit; utan han är lik hunden; som af sin medfödda ondska förmåtts att bita en menniska samt sedan kryper och hviftar med svansen af fruktan att få stryk. — Ar ni förryckt? oo o— Jag har varit det förr, men nu har jag återfått mitt förnuft, svarade Lucille. Gå! Om jag icke hatade och afskydde er, skulle jag nästan hysa medlidande med er: Seså, fege usling; gå er väg! Förvånad och förskräckt öfver den vrede han uppväckt; lemnade Ulic cellen och uppsökte Bastiljens guvernör, hvilken väntade honom vid ändan af den långa hvälfda korridoren: — Jag hoppas, yttrade denne, att vi med detta samtal vunnit hvad ni önskat. — Tvärtom; den galna menniskan trotsar mig: Tortyren bör dock lära hennes läppar ett annat språk; fortfor Ulic med stark betoning: Ni ser på mig, såsom om ni icke förstode hvad jag säger; och dock måste detta medel försökas. — Ja visst, svarade embetsmannen; om hans majestät ger befallning derom: — Hvad jag tillsäger är hans vilja: — Orderna måste skriftligen meddelas; tillade herr de Launy, och det stora rikssigillet; äfvensom konungens egenhändiga namnteckning finnas å skrifvelsen. — Ar icke grefvinnans underskrift fullt tillräcklig? frågade fru du Barrys sändebud; — Visst icke; kapten Blake; och jag måste