Dagens Nyheter – 8 september 1866, sida 3

aVore de sjuka, som ligga på dessa eländiga ställen, brottslingar, öfver hvilka samhället uttalat sina straffdomar och som gjort sig förtjenta af dess hämnd — skulle man nödgas medgifva att denna hämnd hade blifvit drifven till det yttersta; men nu äro desses enda fel att de äro barn af motgången, ägare till intet och varelser, som lefvaude midt i vår civiliserade tid, äga hvarken bröd eller dryck eller en plats att luta sitt hufvud till. De äro afkomlingar af Lazarus, utkastade midt i ett land af rikedom och öfverflöd utan en trasa att skyla sin nakenhet eller någon rätt att plocka ett sädesax. Många af dem äro arbetare som svettats vid plogen eller arbetat i jordens inre; och hafva underhållits, som maskiner underhållas, så länge pistonstängerna hålla och de ännu är brukbara. Nu då lagren äro slitna, rosten har angripit dem, drifbjulet har sprungit sönder, dela de maskinernas öde, de kastas bort, — maskinerna på bakgården, arbetarne på fattigsjukhusen. Hvad har samhället att göra med den giktbrutne jordarbetaren? Hvad figur kan väl den lame grufarbetaren göra på arbetets marknadsplats? Desse må begilva sig till fattighuset och samhället utropar med högburen panna och blygsam medvetenhet af fullgjord pligt: Man har gjort nog; ingen man behöfver svälta ihjäl och ingen qvinna ligga ute i köldea Och med lugnt samvete gär samhället till sängs. Men har då samhället rätt och riktigt fullföljt sin pligt mot de fattige? Har samhället någonsin gjort sig en klar föreställning om sin ställning till de fattige? Det har blifvit ett mode eller en vana bland vissa välmående klasser att tala om de fattige såsom ett följe af skälmar, hvilka hafva en afgjord smak för svält och föredraga ogräset på gärdesgårdsrenen framför goda sängkläder. De äro ett ondt; ett förvändt slägte, som tycker om infallna kinder och endast finna håliga ögon vackra. De äro laglösa varelser, hvilka afböja att på vanligt medelklass-sätt hafva sina tre mål om dagen; och heldre, mycket heldre snatta en rofva ute på fälten. Det är derföre lämpligt, lagligt och i sin ordning att göra fattighuset så obeqvämt för dem som ett hem kan — med verksam hjelp af okunniga uppsyningsmän — göras. Den enda fara samhället kan se är den att göra fattighuset för mycket lockande för de fattige: Denna fara har det dock på det fullkomligaste lyckats undvika: Det hsr behandlat den fattige såsom en fiende, icke såsom en olycklig. De fattige äro lika mycket ett element i och ett resultat af vår civilisation som drottning, lorder och parlamentsledamöter. Samhället har frambragt dem. Felaktiga ekonomiska lagar hafva ökat deras antal. Jordarbetarens afföda är lika påtagligt född till fattighuset, som arftagaren till glans och öfverflöd. Det är på det hertigliga godset som jordarbetaren arbetar sin väg till fattighuset. Likväl är det med en känsla af hämnd, af den kallaste grymhet, hvarmed uppsyningsmännen, hållna om ryggen af sam-: hället, styra de fattige, liksom om desse icke ägde något berättigadt anspråk på samhället, som gjorde dem en oförrätt då det skapade dem, ett samhälle hvars offer de äro och hvars gla.s de hjelpa till att höja utan att få andel deria. Författaren anmärker vidare huru de bättre lottade klasserna i allmänhet anse skildringar äfven af trovärdiga personer angående de fattigas tillstånd, såsom öfverdrifna, huru de hålla föreläsningar öfver fattiglagstiftningen hvilka icke ens gjort sig mödan att inträda i ett favtighus samt huruledes bemödandet att göra fattighusen rätt afskräckande krönts med sådan framgång, att hvarje vinter ett betydligt antal fattige föredraga att svälta och frysa ihjäl framför att söka skydd och föda, som är förbunden med den yanära, samhället föraktligt förknippar med fattigunderstöd: Härefter fortfar författren: Få hafva allvarligt betraktat den sanningen, att det finnes generationer af fattige; födda af fattige; att det finnes ställningar i lifvet — ja! i detta stora och lyckliga land — som åt dess innehafvare öppnar fattighuset och endast fattighuset såsom utsigt för ålderdomen. Det är en vidunderlig elakhet att påstå det fattighusen äro hufvudsak