Dagens Nyheter – 8 september 1866, sida 3

dörren vända sig på sina gångjern och fick se sin dotter inträda, åtföljd af fångvaktaren. — Goda flicka, sade han, goda flicka! Jag visste väl att du ej skulle öfvergifva mig... Men hvad har du gjort så länge. Det är nu flera timmar sedan jag skickade efter dig... Jag har varit orolig ... icke derför att jag tviflat på dig, tillade han hastigt. — Jag var hos moster och Ruben, svarade Ruth, som icke ville förklara sig närmare, emedan fångvaktaren var qvar i rummet, när budet träffade mig. Hennes fader betraktade henne med ängslig min. Hans farhågor återkommo; men han bemästrade sin rörelse så till vida att han frågade efter sin unge slägtinges helsotillstånd. Han hade icke gjort detta en enda gång förr, sedan han fick veta att han blifvit sårad. — Kan du ej lemna mig ensam med min fader? frågade qväkerskan fångvaktaren. — Det är icke precis mot mina order, sade mannen; som väntade, för att få sig litet drickspengar, men det åstadkommer så mycket besvär och bråk. Jag kan ej springa hela dagen fram och tillbaka, upp och ned för ingenting ... det tycker jag, man ej heller gerna kan fordra. Ruth lade en treshillingsslant) i hans hand. — Tackar så mycket, mamsell, tillade fångvaktaren; jag skall göra er till viljes. Han lemnade cellen. — För mycket! för mycket! En shilling hade varit nog, yttrade fången. De äro riktiga skäl. ) En shilling lika med 90 öre,