Dagens Nyheter – 5 september 1866, sida 1

—— EEE SEO EE hvilka icke redan tillhöra statsrådet eller högsta domstolen. Dessutom inträffa stundom omständigheter, som försätta ett statsråd, då han tillika är riksdagsman, i den mest brydsamma ställning. Härpå hafva vi ett exempel af det mest befängda slag från den sistförflutna riksdagen, då statsrådet Carlson var riksdagsman i presteståndet: Detta stånd förehade frågan om den franska traktaten, angående hvilken det skulle voteras. Ja, proposiiionen var, att traktaten skulle antagas, dock med klander emot statsrådet, för densammas ingående. Kontrapropositionen var åter, att traktaten skulle antagas blott för den riksdagen. Denna proposition kunde statsrådet Carlson omöjligen biträda och derföre voterade han för den första propositionen, som gick igenom med blott en röst, eller statsrådet Carlsons, som alltså gaf sig sjelf och sina kolleger i statsrådet ett klandervotum. Man må icke säga, att statsrådet Carlson kunde underlåtit att votera; ty den, gom har rättighet att vara riksdagsman, har ock skyldighet avt vara detsamma fullständigt. Och om han icke utöfvar denna skyldighet, :så sviker han sina medborgares förtroende och sin pligt samt kan derigenom vålla ett helt annat beslut, än det som skulle fattats, i fall han fullgjort sin skyldighet, enör ofta en omröstnings resultat är beroende af en enda röst, såsom just i den ofvannämnda märkliga voteringen i prestes ståndet. Med hänsigt till detta allt; är det ganska troligt och att hoppas, att, om något statsråd eller justitieråd väljes till riksdagsman, ban — sikasom justitierådet. Berg bar gjort — afsäger sig det erhållna uppdraget. Han bör dessutom göra det, emedan hans embete är af den vigt och omfattning, att det upptager hans hela tid och omtanka. Finner ej ett justitieråd detta, utan med tröttande riksdagsärenden under 4 månader hvarje år ökar sina tjenstegöromål, hvilka sägas vara så själsansträngande, att han ovilkorligen behöfver flera månaders semester hvarje år, om han icke skall blifva rent af förslöad, så bevisar han sjelf osanningen deruti och ger en fullt giltig anledning till den långa semesterns indragning eller åtmins one förknappning till hvad andra embetsmän bestås, som är en månad årligen. Särskildt bör stateråd afsäga sig erbjudet riksdagsmannakall derföre, att han, enligt 53 8, i följd af sitt embete har tillträde till begge kamrarne, med rättighet att deltaga i öfverläggningarna och således kan, utan att vara vald till riksdagsman, utöfva allt det inflytande, som är önskvärdt samt för honom och hans emhete passande, Det ärredan i det föregående ådagalagdt, att landshöfdingar icke kunna fullständigt viöfva en riksdagsmans kall. Detta blefve, om de dertill väljas, en förlust för det allmänna och desto betydligare, som ingen landshöfding, med undantag endast af den i Stockholms län, kan, jemte Riksdagsmanna-kallet, utöfva sitt ansvarsfulla och väl lönta embete, derpå länet måste blifva lidande, såvida laudshöfdivgen är en nitisk och duglig man. Till detta allt kommer, att statsråd oeh landshöfdingar äro konungamaktens förtroende-embetsmän, hvilket äfven är förhållandet med presidenter (utom de i hofrätterna och måhända i kammarrätten), med alla chefer för de förs valtande embetsverken ihufvudstaden (utom måhända generaldirektören för landtmäteriet) och med alla regementschefer jemte många andra, deribland sådana, som hafva hofembeten.