Dagens Nyheter – 5 september 1866, sida 1

fram till hennes hjelp; den gamla Tabitha sträckte ut båda händerna, för att hålla henne på afstånd. — Säg att ri velat bedraga mig, qvinna, att ni velat uppskaka mina känslor, och jag skall förlåta er; men påstå icke längre att det barn, jag höll så kärt, hvilar i dödens kalla famn, utan att dessförinnan ha blifvit upplyst om att min ömhet för detsamma i sjelfva verket aldrig varit förminskad! — Ellen! älskdde Ellen! tillade hon, i det hon brast i gråt, det är icke dig utan mig sjelf Jag har att förebrå. Huru många personer med häftigt lynne hafva ei gjort samma bekännelse, hafva ej velat gifva en verid, för att, sedan det blifvit för sent, kunna återkalla ett förhastadt ord, com högmodet bjudit dem att till en tid vidhålla! Ack! vi menniskor äro hvarandra dock hufvudsakligen bra lika: vi bedraga oss sjelfva, hela vårt lif är en kedja af villfarelser, hvartill vi oupphörligt göra 0s3 skyldiga och som vi oupphörligt ångra. Döden är den ende som öppnar våra ögon; när han ralkas oss sjelfva bedöma vi våra handlingar opartiskt, och när andra, som på något sätt förorättat oss, skördas af hans lia känna vi oss försönligt stämda mot dem — vi vilja förlåta dem: Katty svarade icke, och bokbållaren Kene, som ansåg artigheten bjuda att han aflägsnade sig, lemnade rummet: Enligt herr Kenes åsigt, passade det icke att tjenaren bevitnade meatmodrens sorg. Likasom alla känslofulla menniskor sörjde fröken Macnamara, till en början åtminstone, mycket häftigt. Hon kunde icke alls beherrska