Dagens Nyheter – 5 september 1866, sida 1

var fröken Tabitha Macnamara allt utom logisk vid minnet af lidna oförrätter. — Nå, fru Cassiday, utropade hon, sedan hon någorlunda hemtat sis från sin förvåning, ni måste ha kurage till hvad som helst . .. Att så trotsa mig i mitt cget hus, ehuru jag uttryckligen förbjudit er att någonsin träda inom min dörr! i — Sorgen ger den olveklige kurage, svarade Katty i en så dyster ton att fröken Tabithas vrede lade sig något. — Ja, ja, anmärkte hon, om någon stor olycka händt er, så är ni på sätt och vis ursäktad, men ni hade ju kunnat vända er till min hofmästare .-.: — Aldrig har väl någou godsegare haft mera förtret af sina underhafvande än jag, sade kon, i det hon vände sig till Kene, som stod slagen al häpnad öfver Kattys djerfhet. De egyptiska gräshopporna måste icke ha varit till större plåga för dem, som de hemsökte. Nu ansåg den gamla damen tiden vara inne att taga den pris snus, som hon hittills under hela tiden hållit mellan fingrarne. — Jag kommer icke för att begära tröst, sade fru Cassiday, ehuru helgonen veta att jag är i behof deraf; utan titt ärende är att trösta er, ty jag förutser att ert hjerta skall blifva förkrossadt, då ni får höra att den är död, från hvilken ni skiljdes med hårda ord, mera såsom en fiende än en moderlig vän. Fröken Macnamaras anletsdrag förvredos hastigt, hon tappade snusdosan och förde handen till pannan, likasom hade hon fått ett anfall af spasmer. i Katty blef högeligen orolig oeh skyndade