Dagens Nyheter – 5 september 1866, sida 1

En sådan vink finnes i 43 8, som lyder sålunda: Ej må statsråds-ledamot eller justitieråd i utskott eller val till utskott deltaga; ej heller någon, af hvilken riksdagen kan fordra redo och ansvar, inväljas i utskott, der redovisning för hans egna embetsåtgärder kan förekomma. Häraf är fullkomligt klart, att alla statsråd och alla justitieråd äfvensom de andra personer, som i det anförda. grundlagsrummet afses, icke äga laglig rättighet, att wöfva riksdagsmannakallet fullständigt. Desse andra personer äro t. ex. alla, som förvalta statens medel, ty det heter i 39 8, bland annat, att aetatsutskottet tillkommer att efterse och granska, huruvida gjorda eller förordnade utbetalningar af statsmedlen icke öfverstigit beloppet af de hufvudtitlar, hvilka af riksdag uti uppgjord statsr ring blifvit fastställda, och huruvida utbetalningarne iro grundade på behörigen upprättade stater, eller konungens med vederbörlig kontrasignation sutfärdade anordningar, samt styrkta med behöriga qvittenser af dem, som medlen emottagit. Och vidare heter det i samma 8, att alla de för statsutgifterna redovisande tjensiemän må, der så nödigt finnes, af riksdagen hos konungen för felaktigt förfarande anmälas, med uppgifvande af ade anledningar, som förekommit att emöt en sådan tjensteman i laglig ordning ansvar yrka. Af dessa föreskrifter, hvar för sig och helst med hvarandra jemförde, är uppenbart, att alla aför statsutgifterna redovisande tjenstemän icke kunna inväljas i statsutskottet. således icke t. ex. landshöfdingar. Detta är en gammal fråga. Den har visserligen hittills besvarats på annat. sätt, än här skett; men svaret har då gifvits af ett maktägande riddarhus, mot hvars beslut någon verksam appell icke funnits. Nu blifver nog lagens mening en verklighet. Men det kan icke vara nyttigt eller ens rimligt, att till rikedagsmän välja sådana personer, som lagligen icke kunna fullständigt utöfva en riksdagsmans dyrbara och maktpåliggande kall. Härifrån hindras alla de ifrågavarande personerne vidare af en aunan föreskrift i riksdagsningen, hvilken finnes i 53 och lyder sålunda: eI mål, som personligen rörer någon ledamot i kammare, må han väl öfverläggningarna, men ej beslutet, öfvervara: ty af denna föreskrift är klart, att hvarje för statsutgifterna redovisande tjensteman, emot hvars redovisning anmärkning blifvit gjord af statsutskottet eller af statsrevisorerna, måste tiga under öfverläggningarne derom och aflägsna sig, så snart beslutet skall fattas. På samma sätt måste ock etatsråd tiga och bortgå, då det s.k. dechargebetänkandet föredrages, samt justitieråd afhålla sig från val af der s.k. opinionsnämnden. Glömmas bör ej heller, att, enligt 13 kap. 1 Si rättegångsbalken, domare är lagligen jäfvig att ett mål handlägga, om chan i annan rätt i samma sak domare varit, eller förr varit fullmäktig deri, eller vitnat, eller förut såsom betjent inågon rätt, eller hos konungens befallningshafvande, något slut fattat, som. den saken rörers. Grunden för detta stadgande är så tydlig och, klar, att det måste för visst antagas, att om it. ex. ett statsråd eller ett justitieråd deltagit i ett riksdagens beslut, som sedermera skall undergå pröfning af Kongl. Maj:t i statsrådet eller i högsta domstolen, så kan det statsrådet eller det justitierådet rätteligen icke deltaga i samma pröfning. Hvarthän detta kan leda, blifver fullt tydligt, om man dels tänker sig, att alla statsråd och justitieråd vore riksdagsmän, och dels erimrar sig att desse embetsmän icke lagligen kunna ersättas af vikarier, ER AS TEESE