Dagens Nyheter – 21 augusti 1866, sida 3

Allt skulle ha stått bra till, om Tim, Patrick, och Teddy arbetat sjelfva utan hjelp, då de troligtvis haft säden bergad på kortare tid än de tillbragt med att vänta på cpojkarne. — Vi skola tala vid hennes nåd personligen, var det svar bokhållaren Kene vanligtvis fick, då han kom, för att uppbära arrendesumman, hon är en ädelsinnad menniska, som icke vill öka den fattiges elände. Hvad kunde väl godsets egarinna göra? Det fahns icke ett enda exempel på att en Macnamara kört bort någon bland sina arrendatorer. Fröken ville uppehålla sitt anseende i orten, om det också skulle kosta henne dyrt. Den onaturliga följden af detta förhållande var, att fröken Tab, såsom hon i hvardagstal kallades, icke var i stånd att vederbörligen underhålla herrgårdsbyggnaderna, reparera den våning, hon sjelf bebodde eller göra ett dussin andra förbättringar, hvilka hon ansåg behöfliga; och likväl sade ryktet om henne att hon egde så mycket penningar att hon aldrig kunde blifva fattig. Emellertid var hon afgudad af sina varmhjertade, enthusiastiska arrendatorer, som skulle ha kämpat och, — om ödet så illa fogat — dött för att försvara henne; med ett ord, de skulle för henne ha uppoffrat allt hvad menniskan värderar högt i lifvet; men arbeta, för att betala henne arrendet, det ville de icke. Det utomordentligt stora inflytande, fröken Macnamara till följd af den medgörlighet, som karakteriserade henne, utöfvade på sin omgifning, var åtminstone i ett afseende synnerligen välsignelsebringande. I de oordningar, som tid efter annan bedrefvos i trakten; deltog aldrig någon af hennes underhafvande. Hon var en