Dagens Nyheter – 21 augusti 1866, sida 3

Hvarjehanda Nyheter. Ptt karnevalståg på MHisingen (vid Göteborg). I Förposten skrifves under den 17 augusti: Sistlidne söndag egde härstädes en särdeles lifvad och i dessa trakter troligtvis förut osedd festlighet rum. Under sommaren bo här icke allenast en stor del familjer från staden och Masthugget, utan äfven ett större antal herrar, de fleste yngre tjenstemän, hvilka efter slutadt dagsvärf skynda hit ut från stadens qvalm för att i den fria naturen få så mycket som möjligt njuta af de vackra sommaraftnarne. Dessa ungdomar hade för ombytes skull nämnde dag arrangerat ett större karnevalståg. Vid 3-tiden på eftermiddagen samlades man på säteriet Sannegården, derifrån färden skedde öfver det s. k. Kolandet till Sandviken samt vidare till Pölsebo. Tåget, hvilket skulle föreställa romerska påfven på en färd genom den heliga stadens gator, utgjordes af följande personligheter: En härold till häst, hvilken på samma gång tjenstgjorde såsom adjutant. Derefter dagens hjelte, påfven sjelf, iklädd stor högtidsskrud. På en släda, dragen af tvenne med blommor och grönt utstyrda oxar, var upprest en thron, smyckad med purpur och guld, och på denna thron hade påfven intagit sin plats. Vidare en neger, söndagsklädd, förmodligen påfvens pipstoppare. Sedan följde det påfliga lifgardets musikkår, af hvars medlemmar en blåste bastuba, en flöjt, en spelade fiol och en guitarr; klädseln var för öfrigt den mest stråtröfvarelika man kan tänka sig. Slutligen kom påfvens hofstat, herrar och damer två och två i ledet, alla till häst, utgörande tillsammans 16 personer. Bland dessa utmärkte sig isynnerhet damerna genom sin eleganta klädsel, sina stora krinoliner, samt genom sitt i öfrigt mycket ogenerade sätt i det de t. ex. samtelige redo grensle och ej som damer eljest bruka. Då processionen satte sig i gång uppstämde musiken Björneborgarnes marsch. Det var högst egendomligt att se personer till häst traktera sådana instrumenter som bastuba och fiol; men det var ännu egendowmligare att hästarne häraf ej det ringaste läto genera sig, utan gingo för det mesta utan ledare lika lugnt fram som fordom de gamle björneborgarne. Stundtals stannade tåget; medelst fanfarer äskades ljud, påfven reste sig från sin thron och talade på grekiska, hebreiska och latinska språken till den ganska talrikt församlade menigheten, derunder närvarande medlemmar af den närboende allmogen vördnadsfullt blottade sina hufvuden. Efter talens slut blåstes likaledes fanfarer. Vid framkomsten till Pölsebo gjordes halt; man steg utaf en stund, dels för att hvila sig något efter ridten och hemta krafter för återfärden, dels för att dricka ett glas med hvarandra och med de herrar och damer, som till stort antal der voro tillmötes. Här vid glasens klang, afsjönges några lämpliga qvartettsånger, hvarefter slutligen påfven på begäran nådigst behagade, så naturtroget som möjligt, föredraga följande bondvisa från Bobusländska skärgården: (Melodi: Hönsgummans visa.) Å gössa må vedda att jä å vår Per Hade rolit i stan, När vi om mörran mä fösken va der, På Carolidan; Trompedera skrällde, Kanonera smällde Å pibera gnällde. Hö ä dä? — sa Per — Kongens namnsda — sa jä — kroneprinsens mä. Å, håla kå knös, hva di stasfölka kan Ha allting galant, Mä hästar å vägnar å kuskar å spann, Ja änna kontant, Mä vin så dä hurra, Musik så dä burra Å dans så dä surra! Inga nö för den som har Hva han ska ha För te åå hålla sej bra.