Dagens Nyheter – 9 augusti 1866, sida 3

När Leonard anlände, fann han Julietta triumferande; Hon hade nyss erhållit beröm af föreståndaren och köparen, hvilken sednare gifvit ämne till taflan och sjelf varit närva rande vid dess utförande. Vår vän var ingen kännare i dylika saker; icke desto mindre gick han mycket lycklig från fabriken, emedan han var öfvertygad om att han skulle få en utmärkt konstnärinna till hustru. Han hade hört talas om fru Jacotot, och han tänkte med en viss stolthet, att man inom kort skulle säga om fru Leonard hvad man nu sade om fru Jacotot. —Nåå din näsvise beundrare förföljer dig då icke mera? yttrade han en afton till Julietta. — Nej ...svarade hon; det gör han icke. Den lättrogne Leonard märkte ej att den unga flickan såg mäkta besvärad ut, när hon uttalade dessa ord. Två månader utaf de tre voro gångna tillända. Leonard räknade dagarne, timmarne, minuterna. Det var endast en tanke som upptog den stackars mannen och ju mera tiden förj denna tankes förverkligande nalkades; desto otåligare blef han: Hvad beträffar den nya bostad han skulle förhyra, ville han hafva den glad, sund, ljus och treflig samt, om möjligt; belägen vid ett torg, på det att utsigten måtte blifva fullkomligt fri. Han insåg att ljus och solsken äro nödvändiga för kärleken. Om han passerade en guldsmedsbutik eller en modehandel, sträckte han ut hufvudet ur sin kabriolett, för att i förbifarten kasta en blick på de vackra saker, som voro framlagda