Dagens Nyheter – 24 juli 1866, sida 1

ofarbara och i hela granskapet fanns ej ett enda värdshus. Detta ord kom Lopez att tänka på att den resande utan tvifvel ej förtärt något på morgonen; han hann likväl ej yttra sig i detta hanseende, ty Inesilla, hvilken samma tanke föresväfvat, hade inom ett ögonblick framsatt ett tredje kuvert: Fernando lät ej bedja sig och visade en så god matlust att den stackars flickan, som fruktade det hennes knappa förråder ej skulle räcka till, koappt vågade smaka på maten för att lemna den resande största andelen. Denne låtsade ej märka någonting; utan inledde, såsom en belefvad och finkänslig man, Lopez på frågan om de förnämsta spanska vingårdarnes produkter och om bästa sättet att tillaga olla podrida. Lopez, som uti vinfabrikationen var en utmärkt teoretiker, men hvars källare var alldeles torr, kunde ej anskaffa ett enda faktiskt bevis på sina förträffliga satser, hvilken omständighet förödmjukade såväl hans gästfrihet som bans fåfänga att vilja vara verklig kännare. — Hå! vid den helige Jakobus! utbrast den unge hidalgon, jag har ju i min vagn några buteljer sherry; min goda, hederliga moster i Cazorla ville ej släppa mig ifrån sig, innan hon stoppat ett halft dussin sådana i min kappsäck. Trots Lopez alla invändningar, befallde Fernando genast sina tjenare att hemta in vinet och tack vare detsamma förvandlades Lopez anspråkslösa måltid för honom till en verklig fest, sådan han ej deltagit i på länge. Lugnad med afseende på maten, återvann Tnesilla sitt vanliga lugn och glädtighet, och Lopez, som genom det förträffliga vinet och det intresse den ädle främlingen tycktes hysa för