Dagens Nyheter – 13 juli 1866, sida 2

förhör, som poliskommssarien Kant genast företog med den häktade, visade denne den mest beundransvärda oförskämdhet, som någon anklågad och er än till hälften öfverbevisad väl gerna kan ådagaägga. M. medgaf till en början, att det var han, som insatt kistan hos handl. Johansson. Men denna kista var hans egen, förklarade han. Den hade blifvit till honom pr ångbåt nedsänd från landet af en bonde vid namn Jan Petter Jansson, som i sitt förvar hade lösören för många tusen riksdaler tillhöriga Mårtensson. De i kistan förvarade persedlarne uppvisades den ena efter den andra för M., hvilken försäkrade sig ega alltsammans. Kom man så slutligen i ordningen till ett par skarpskyttebyxor, som lågo längre ned i kistan. — Dessa kunna väl ändå icke vara dina? frågade poliskommissarien. — Jojo men! svarade M. obesväradt. — År du skarpskytt då? — Ja, det är klart, genmälde M., liksom hade det varit oförsynt att tvifla på, att hans fosterlandskärlek drifvit honom att ställa sig bland fäderneslandets frivilliga försvarare. — Vid hvilken skarpskyttekår? — Åh... vid Bohusläns! -— Jaså, den kåren har jag ej hört omtalas. Vid hvilken afdelning? — Jo... det var vid norra bohuslänningarne... jaha vid norra! förklarade M. med mycken tvärsäkerhet. — Hvem var öfverbefälhafvare? — Öfverbefälhafvare?... Det vete fn... Det voro vi litet hvar. På måndags eftermiddagen, då förhöret fortsattes, hade M. förändrat sin taktik. Han erkände nu, att han emottagit kofferten på Skeppsbron af en okänd person, som uppgifvit sin adress. Han hade emellertid glörat adressen och ett par timmar sökt Berndtsson, gående ur hus i hus, tills han slutligen fann omöjligheten af att redligen återlemna den mottagna kistan. Han vände sig åter mot staden och hörde i ett försäljningsstånd, att en person der ögonblicket förut frågat efter en karl med en koffert. Angelägen,som han var, att återställa den han innehade till rätter egare, hade han ånyo sprungit omkring för att söka personen, men allt förgäfves. Han hade då insatt kofferten hos handl. Johansson, men de i densamma saknade kläderna hade han visst icke tagit. Det blef upplyst, att då han insatte kofferten hos handl. Johansson förklarade han, att det var hans egen.: Den sist anförda historien yppdukade han äfven i tisdags; då han var inställd till förhör i poliskammaren. Polismästaren erinrade honom om, att då han ej fick reda på egaren till kofferten, skulle han anmält saken i polisen. — Det hade jag mindre kännedom om, förklarade M. lika orubbligt. Mårtensson, som utan tvifvel är en riktigt inpiskad skälm, har varit tilltalad för ett par rån, men från dessa anklagelser blifvit frikänd till följd af brist på bevis. Deremot blef han år 1862 dömd för första resan stöld till sex månaders straffarbete. För någon tid sedan blef han här i staden — han har eljest sitt hemvist i Westerlanda socken, 3 mil från Cadevalla — upptagen för fylleri. Det befanns då, att han i sina fickor hade ett par dyrkar. Som bekant, är det en förseelse, belagd med straffarbete, att ega dylika för nästans egendom vådliga tingestar. isynnerhet då innehafvaren, såsom M., är bekant som en gammal tjuf. Han blef derföre förhörd inför poliskammaren och förklarade helt menlöst, att han aldrig vetat, att dessa dyrkar vore annat än lofliga nycklar. Han hade sjelf af en smed i Uddevalla emottagit dyrkarne såsom riktiga nycklar till ett par låsar, hvilka smeden åt honom förfärdigat. Poliskammaren remitterade målet såsom urbota till rådhusrätten. Ettdera egde nu denna ett guldåldern värdigt förtroende till hvad menniskor säga och antog derföre för god den historia, M. förut i polisen uppdiktat angående dyrkarne, eller fordrade dess högre vishet, att hvad poliskammaren i den allmänna säkerhetens intresse gjort skulle omintetgöras, alltnog, M. blef lössläppt och frikänd. Då han sedermera af polisen åter fasttogs för att hemsändas, och för detta ändamål öfverlemnades till landshöfdingeembetet, lärer han efter hvad det påstås åter ha blifvit släppt, så att man i Göteborg fortfarande hade att glädja sig åt hans närvaro. Denna senare uppgift kan dock ej med säkerhet kontrolleras, emedan det är möjligt, att M. återvändt till staden, efter att af landshöfdingeembetet ha blifvit hemforslad. Målet remitterades till rådhusrätten, och Mår.ensson införpassades till cellfängelset, der han väl år sitta tills rådhusrätten släpper ut honom igen.