Dagens Nyheter – 12 juli 1866, sida 2

räckligt förplägat den gamle skurken! Tiden ilar och vi måste hem. Packen ihop hvad ni funnit och sedan bort! — Men iunan dess hänger jag upp den gamle göken i närmsta träd, utropade Netlry, så länge han lefver, går jag ej ur facken. Ett rep — får jag ett rep. — Vi kunna bli honom qvitt på ett långt beqvämare sätt, sade anföraren oudskefullt. Hans hustru längtar visst efter honom. Bär in honom uti huset, bind ihop dem och gör sedan en brasa af hela skräpet! Ett vildt jubelskrän besvarade detta djefvulska förslag, men i detsamma höjde anföraren varnande sin hand. Han kände sig ej längre säker här. — Sakta, sade han. J veten bäst sjelfva huru nödvändigt det är för oss att vi ej lida något afbräck. In i huset med dem och sätt eld på rucklet! Som en bisvärm störtade skaran framåt. Anföraren hade rätt, och om ett objudet öga hade kommit dem på spåren nu då de stodo i be grepp att föra deras rof i säkerhet, skulle deras plan hafva misslyckats. Fyra afskuro Jenkins rep och släpade honom in uti huset. Den gamle låg sanslös i deras armar. Några andra hopsamlade det ringa bytet, under det anföraren sjelf löste Nelly ifrån det träd, ovarvid man fastbundit henne, och förde henne till en af hästarne. — Ack, Massa, för Guds skull, bad den stackars flickan, jig har ju aldrig rymt bort ifrån någon menniska. — Du skall ej lida något ondt, mitt sockergryn, var mannens svar, nämligen om du beter