Dagens Nyheter – 12 juli 1866, sida 2

utom voro genom afbarkning tecken anbragta i träden för riktandet af fiendens på sidan om höjden varande batterier, så att en granateld af den förskräckligaste verkan kunde underhållas, så snart ställningen blifvit utrymd af infanteriet. Hvad i synnerhe; våra tappra 27:de, 71:sta och 31:sta regementen hafva lidit i denna skog, detta skola de öfverlefvande ännu länge minnas. Men det gifves i sjelfva verket intet hinder, som icke preussiska trupper och isynnerhet preussiskt infanteri kunua öfvervinna. Skogen kostade oss mycken tid och mycket blod, men den blef tagen. — Under det att striden här ännu var oafgjord, hade den Herwarthska armen framträngt på den högra flygeln. Afven här gjorde fienden hårdnackadt motstånd; det var företrädesvis den sachsiska armen, som användes mot vår 8:de armekår och gjorde ett ganska verksamt bruk af sitt artilleri. Om vi också redan på eftermiddagen voro säkia om att slaget var vårt, så saknades dock för ett hastigare och kraftfullare fulländande af de blodiga verket ännu den på den venstra flygeln af kronprinsens arme väntade förstärkningen. Det är svårt att beskrifva med hvilken spänd väntan allas blickar voro riktade åt det håll, hvarifrån kronprinsen skulle komma. Kommer han? Ar han der? var den fråga, som tusen gånger upprepades. Tid efter annan framsprängde ordonnansofficerare med rapporter; enligt de på morgonen ingångna underrättelserna skulle den 2:dra armens (kronprinsens) avantgarde sednast på middagen inträffa på slagfältet; det var alltså klart att någon särskild anledning till dröjsmålet hade inträffat. Men han kom — och kom i rätt tid för att angripa på det aldra kraftigaste och mest afgörande sätt samt göra fiendens nederlag fullständigt. De stora svårigheter, som marken erbjöd, hade uppehållit huns marsch, som till en del skedde under ett hällande regn; men dessutom hade den 2:dra armen nödgats bestå oupphörliga skärmytslingar mot fältmarskalk Legeditschs kår innan den framkom till valplatsen. — Mot klockan 3 visade det på Lippahöjden uppstigande dammolnet, att kronpriusens armt der bade inträdt i striden. Framryckandet på denna punkt försiggick med en synnerlig häftighet; våra alltid segerrika gard trupper stormade kullarne och kastade öf ända allt som ställde sig i deras väg. — Vid denna tid hade divisionen Manstein ryckt fram 1 centern; skogsdungen var i vår besittning; general Herwarth närmace sig mer och mer och kom geuom cn bågformig rörelse fienden i sidan; kronprinsens arme hade nära nog fullständigt bemiktigat sig den vigtiga höjden vid oLippa; med ett ord, fienden hade på alla punkter iutet annat val än att dra sig tillbaka. Men detta ville han icke utan att först hafva ännu en gång med alla sina krafter vändt sig mot centern, der han förmodligen ansåg sig hafva det svagaste motståndet att vänta, emedan striden här hade förut brunnit som hetast. Divisionen Maustein mottog emellertid detta sista, förtviflade anfall annorlunda än fienden hade väntat; den både motstod och tillbakakastade detsamma. Slaget var nu afgjordt. Det fruktansvärda kanondundret tystnade plötsligt nästan öfverallt, och fienden anträdde sitt atertåg. Aterstoden af dagen användes till hans förföljande. I flera långa timmar hade två kavalleribrigader (Hertig Wilbelm af Mecklenburg och Gröben), otåligt väntande på detta ögonblick, stått hitom Bistritz, och hos dem reservartilleriets batterier. Prins Fredrik Carl, som under den sednaste kampen stått i främsta slaglinien, red nu bort för att hemta sina ryttare och förfölja fienden. Under bhurrarop satte sig kavalleriet i gång längs den dyrköpta skogen, och den glänsande skäran utbredde sig öfver ett bredt fält, som i riktningen åt Königgrätz småningom höjer sig till en lång rad af kullar. Der rycka äfven batterierna fram, och infauterict följer dem i rask marech. Fältet är öfversålladt med döda och sårade fiender, hästar, kanoner, tornistrar och vapen. Medan de segrande massorna, liksom gripna al en stormvind, oupphörligt ila framåt, spränger konungen fram i galopp för att sjell föra sina ryttare an till fieudens nedI göraude!