Dagens Nyheter – 26 juni 1866, sida 1

och nation; och han lade sina ord väl. De to:d:; hända att en och annan I indsting-nan uler åtskilliga simpla valberättigade låta fång: sg deraf, så att de vid de snart neg lörestien de valen gitva sin röst åt adelsmän, som öp pet motarbetat reformen eller som halltyst mt tala biter ävger öfver att de den 7 decembe elvit vika för den frukiansvärda påtryckninger al folket. Bondeståndets tal vina om en stor takt Ståodet håller sig i siua yitiligar mera till det förflutna, om hvilket det hur så stor för jens, än till det kommande, som är ovisst. Det tackar Nituigt alla som bistått det i striden tör reformen, och gör icke på aflägsvaste sätt anspråk på att sjelf företrädesvis få deltaga i vården om den uvga skapilsen. i Presteståudets och borgarståndets talmän förde ett helt anvat språk i de balfförtröliga ufskeden till sina stånd. Det är mycket irolet alt erkebiskopen då uttalade den iutersta tanken hös en stor del at sina ståndsbiöder, som under hela riksdagen visat sig vara sanima andas barn; och grosshandlaren Schwan — ät ar stokrat i sina åsigter, fastän icke till Lörden — utiryckte lika fullständigt de farbågor som hysas eller låtsas af dem bland ridderskapet och adeln, hvilka efter represcutstionsreformens avtagande reserverade sig emot detsåmma, emcdan de ansågo reformen leda till fäderneslåndets förderf, sora det Ket:e. i lörkebiskopen sade rent ut att han icke kan fröjda sig åt förändringen. Han insinuerar, at det är reformens uppenbara eller förtäckta syfte att afskilja kristendomens målsmän (presterna) från allt direkt inflytande på statens angelägenbeter; och detta isynnerbet gör honom vemodig, hvilket man billigtvis ej kan förundra sig ölver. Vidare säger deune olycksproet, att de försök avdra folk gjort i samma väg, som wi nu, ieke hafva väl Jycxat:; men för detta påstående anför han ieke något bevis. Längre fram talar hr erkebiskopen om att presterne hafva sgemenusamma fiender att bekämpa, och det bästa han kan förmå sig till att säga om dem, som framlagt, och genomdrifvit, och antagit deu nya riksdagsorduingen, är att hos eu stor del af dem (icke hos alla ändå!) varit set redlig afsigt och vacker välmeniug. Onadt hafva de i allt fall gjort, men presteståndets rätt är icke att kalla dem till ausvars, säger hans högvördighet. Ansvaret är deras eget — och det låter som presteståudet skulle komma att I siaa böner innesluta den om att ansvaret må bli så tuögt som möjligt. Det ir nu öfver 6 månader sedan presteståndet med aktningsvärd uudergifvenhet antog den nya riksdagsordningen. När det änuu så långt derefter genom sin förnärste herdes mun uttalar en sådan afvoghet mot: den förtndrade ordningen, är det väl troligt att pre laterue i allmänhet om 3 månader härefter, när valen till riksdagen inträffa, skola vara vänligare stämda? Och om detta icke är i ringaste mån sannolikt, skulle det icke vara en stor oklokhet att välja sådana förklarade ficnder till vårdare af det dyra -barnct i dess första är? Skulle de fostra det med god mjölk? Mecna vill man välja prester in i den blifvande riksförsamlingen, så bar man aut tillgå nå ora få medlemmar af presteståndet, hvilka vid len nyss slutade riksdagen visade sig som uppriktiga vänner af reformen, och mun kan säkerligen finna bland det öfriga presterskapet mersän eo, bvilkon skulle till rikets gagn och heder sitta i första eller andra kammaren. Vi öfvergå nu till det tal, hvarmed grossFS så Or TTT TT 7 4 KE ER JE TS DRA lan nån dns