Dagens Nyheter – 23 juni 1866, sida 1

Ren Ne SPN ERINRAN TONAR FAR REEF REINE TIA RTF RON EN AEA råka 1 ovarsamma händer, i hvilket föll de kapet att drava sig tillbaka imon sin egen nga krets, med den förtröstan at Guds ord bestätt I alla skiften och skall bestå Vid alta:et offieierade hofpredikanteri.e Rogberg och Widcu. Efter gudstjenstenus slut, kl. omkring 12, upp gingo stävuderna i procession till slottet: de ir otralse stånden dir kte till rikssalen, ridderska pet och adeln Vill konungens våning, för att derifrån vara bonom följaktig vill rikssalen. Straxt före ceeremoniens början sågos drott. I nivgen och eukedrottningen, hertiginsorna och prlesessan Lovba iutaga sina platsar på den kungliga Jäktaren. Omedelbart derefter begat sig konungen till rikssalen, åtöljd af de båda prinserne, statsrådets ledamöter, norska svatsmilerskäpet och adeln, högsta domsto; äterstod nistern, I Ieus ledamöter, bre rerafmeriiddare och öfriga som i dylika processioner pläga deluaga. Scdau konungen, Mädd i kunglig skrad, intagit trenen, och itikovarskalken äskat ljud, framträdde, hvar efier annan, de fyra ståndeus talmän och I höllo de vanliva afskedstalen, hvarefter statsrådet Lagersträle uppläste rikidagsbeslutet. marskalken derpa ånyo äskat ljud, ande Trontal, Välborne, Adle och Välbördige, Arevördige, VörSedan rit höll konungen I dige, Våltärde, ÅÄreborne, FPörståndige, Välaktade, ITledervärde och Redliye Gode Ierrarv och Svenske Män! Sedan J nu tillkännagifvit, att det af Mig framställda förslag till ny Riksdags-Ordnivg blifvit af Eder i grundlagsenlig ordning anta get, så eger denna Riksdags-Ordning, jemlikt ge : Formen, kraft af eruudlag; och vill Jag j allenast Sjulf donsamma för oryggelis grundlag antaga, utan bjuder och befaller Jjemväl, utt alla de, som Mig och Mine Efterträdare med Nuldbet, lydnad och hörtamhet förbwidne äro, böra denna Riksdags-Ordning erkänna, lakttaga, efterlefva och hörsamma. Den förändring, hvars hufvuddrag redan grundläggarne af vårt nuvarande statsskick önskade med detsamma införlifva, har sålunda, efter mer än ett halft århundrade, gått i verkställighet. Vi ufstuta i dog icke blott ett minnesvärdt riksmöte, utan ett Helt tidehvårf i Svenska folkets historia, ett tidehvarf, som mäter ärhuudraden. Den fasta tillförsigt, hvarmed Jag ser mot framtiden, förqväfver icke de känor af rörelse, med hvilka Jag ser Eder för sista gången församlade på detta rum, der Riks-Siänden så ofta hafva mölt sin konung, och den förhindrar Mig icke att med tacksamhet skåda tillbäka på tet tidskifte som förflutit, på de betydelsefulla vändningar i fäderneslaudets öde, i hvilka Rikets Stäbder tagit del, på allt det goda och gagucliga, som af dem blifvit utfördt. Efterverlden skallitroget minne förvara, huru J, med högsint uppoffring, hafven salt fosterlandets kraft öfver alla audra afscenuden. Den skall ock göra rättvisa åt dem, som ansett betiäukligheterna mot det uya vara öfvervägande, men som af sina farhågor endast könna sig manade att i fördubbladt mått uppbjuda sina krafter till fäderneslandets tjenst. Sådana tenkesätt utgöra en fr mitt hopp, att Svenska folket icke skall svika rökad borgen för det förtroende, som Kouung och Ständer vågat sätta till dess klokhet och sans, dess allvar, isla. Låtom oss då, om än åsigterna varit olika, med eniga bjertan slu a oss tillsammans för att i detta ögonblick neddess fosterlands Gifvaren afallt godt kalla från den Allsmägtio välsignelse öfver det verk, som besluten vid denna Riksdag grundlagt! I och utom templet må vi ock tacka och lofva Honom, som bevara das i de stridsfrågor, hvilka redan börjat sprioss från alt inblanda ett förhäriande krigs fasor blaud rikare begåfvade, men icke lyckligare folk än vi. Min tällniog till främmande Makter berättigar till förhoppuiugen att fortfarande kunna med dem samtliga bibehålla vänskapliga förbindelser. Väl kunua vi icke hoppas att undgå alla de verkningar af hämmad rörelse och rubbade handelsförhållanden, som från kriget äro oskiljaktiga och sträcka sig vidt utom dess egentliga område. Ännu synas dock de olägenheter, som i detta afsecnud2: hota oss, icke större, än att vi med någon kraft till försakelse och sparsamhet kunna öfvervinna dem.