Dagens Nyheter – 13 juni 1866, sida 2

de fiender, hvarom jag för en stund sedan hade äran tala med ers kungl. höghet. — Och hvarföre skulle Antonia Verdi hata er? frågade Philip. — Hvarföre? utropade Rolf. Emedan hon är eller, rättare, anser sig vara min rival, och emedan hon, hvilken på sednare tider lyckats till en viss grad förvärfva sig ers kungl. hög hets förtroende, med oblida ögon ser den utmärkta välvilja som ers kungl. höghet helt öppet visar mig... Men afunden alstrar hat, och Antonia är afundsjuk... — Det är möjligt att ni icke misstager er, chevalier, svarade regenten; men jag säger ännu en gång, att ni kan vara utan fruktan, ty jag skall nedtysta de röster, hvilka de än må vara, som Höja sig emot er. — Må ers kungl. höghet alltid tänka och handla så! stammade Rolf: — Tviflar ni derpå? ... Det är ju detsamma som att icke våga lita på min ordhållighet, icke tro på min heder! — Gud förbjude att jag skulle hysa det ringaste tvifvel om ers kungl. höghets ordhållighet, i minsta mån tänka lägt om Frankrikes förste ädling, men... Rolf tystnade här. — Nåväl, ehevalier, sade regenten med en viss högdragenhet, sag ut hvad ni menar! — Ack! ers kungl, höghet, utbrast herr Tremblaye, jag känner på mig, jag vet alt mäktiga och listiga ovänuer skola resa sig emot mig fran aua håll. Vid tanken härpå kan jag cke låta bli awvt rysa. Lögnen förmår ibland kläda sig i sanningens drägt, så att den blir förvillande lik; det försåtliga förtalet smyger sig