Dagens Nyheter – 30 maj 1866, sida 2

En kommendering af peoliskonstaplar, under befal af kommissarien i Adolf Fredriks-traktenp, Lindgren, var beordrad att upprätthålla ordningen. Hela styrkan var klädd till parad. Med dess tillhjelp bildades en haie af åskådare från grafven längt inåt kyrkogården. Genom denna haie skulle den otficieraude prestmannen passera. Begrafningen var utsatt till kl. 1. Kort derefter ankommo till grafven öfverståthållaren frih. Bildt och pastor primarius doktor Fallenius — den förre såsom representant af Stockholms kommuns deltagande för olyckshändelsen, den sednare för att förrätta jordfästningen. Ofverståthållaren och pastor primarius stego upp på grafvallen. Der stodo förut tre sorgklädda, en yugre man och två fruntimmer; nedomkriug stodo eller halflågo flera qvinnor och män, hvilkas sorgklädsel och af grät förvridna ansigten antydde slägtskap till de bortgångna. Pastor primarius öppnade akten med att kasta de tre skoflarne roll på den kista som var houom närmast och att uttala öfver deu de välkända orden: Al jord äst du kommen o. s. v. Längre och längre gick han i samma värf, kastande mull och uttalande kyrkans formel, och män och qvinnor i den mer och mer upprörda massan raknade halfhögt hvarje gång deu iwedje skofveln hade gifvit genljud — vlls räk nandet ändtligen stannade vid sjutton och presten höjde stämman till inleduiugsbönen vill den sallsmägtige, barmhertige och evige Guden Och derefter sade han, med ett lyckligt hitiadt språk: aMenen J att de aderton som tornet i Siloa föll uppå, och drap dem, menen JI att de brottslige voro mer än alla menniskor som bo i Jerusalem? — Nej säger jag eder, utan om J icke bättren Eder, skolen J alla sammalunda förgås. Han fortfor, efter att hafva anfört denna Jesu iiknelse i Lucas trettonde kap tel: Då tornet i förstaden Siloa föll ned och dräpte 18 menniskor, var bestörtningen i Jerusalem säkerligen icke mindre allmän eller vedröfvelsen mindre djup, än de voro det i vår stad, då det nedrasade tornet dödade desse, hvilkas stoft nu blifvit invigdt till den eviga hvilan. . Hvarje menskligt hjerta, som ej stelnat af sjelfviskhet, måste gripas af en så bedröflig händelse som den nn timade; och de makar, barn, fäder, mödrar och bröder, hvilka plötsligt blifvit beröfvade kanhända sitt enda stöd och hopp — hvilka sönderslitande känslor måste icke de erfara nvilka dystra sorgemoln måste icke betäcka deras framtid! Om vid all denna bedröfvelse uppstiger den fråsan: hvarföre har detta skett? hvarför hafva .esse män i sin halfva ålder blifvit bortryckta? hvarför måste så många hjertan i ett nu träffas afså hårda slag? så måste vi trösta oss med det herrliga ljus, hvarmed Guds ord upplyser — Hans ord som alleaa kan hela hjertesåren — och särskildt med det ofvan anförda stycket ur Lucas. Detta Guds ord lärer oss att ej anse detta olycksfall såsom något särskildt straff för offren, utan som Guds röst till v8s lefvande, att vi skole bättra oss. Väl kunna sådana Guds straffdomar träffa meraiskor, fortsatte talaren, ty det ä. ett sant ord att avad menniskan sår, det skall hon ock uppskära, ch denna belöning eller detta straff får hon månsen gång redan i detta närvarande lifvet. Men len -ortsynta menniskan höfves det ej att i enskilta fall säga att den eler den olyckan har kommit öfver någon för hans synders skull. Till ytterligare lugnande af de efterlefvandes iruktan, att tornet skulle ha rasat öfver de stackars irbetarne för deras synders skull, anförde pastor primarius vidare, att denna deras undergång var f Gud bestämd och förutsatt innan de ännu födde voro. Allmakten håller en så kraftig hand öfver illa och omfattar alla med så mycken vaksamhet, itt, om han låter något sådant ske som nu timat, å har det varit i följd af Hans särskilda vilja och fsigt. Och hvem kan förmena honom det? Och derföre, fortsatte talaren, anbefalle vi desse åra döde i Hans hand, som är de faderlösas Jader; och Honom anbefalle vi äfven de efterlefvande. En särskilt väckelse innefattar desse mäns död för uhvar, sade tal. vidare. Ingen vet hvad död som san träffa honom, och det är icke godt att derom vrofetera, men derpå kommer det icke heller an. Se vi hän på evivhetens land, som finnes för alla och dit alla äro kallade, så kunna vi väl ej säga, itt det egentligen var någon olycka för dem som logo, biett de voro beredde att dö. Och döden sräffade dem åtminstone medan de voro i ett lofigt arbete stadde. Värre hade varit om den träfint dem medan de varit stadde i syndens tjenst. Mången som dör, omgifven af de sina och i stillnet i sin säng, kan dock i sin syndfullhet taga en inda med förskräckelse. — Vår Herre låter ibland så der plötsligt klappa med jernhammare på våra samveten, att vi må hålla oss beredda hvad stund som helst att dö. Sådan ungefär var tankegången i en något n