Dagens Nyheter – 30 maj 1866, sida 2

nämt att rysa cch för en stund vara nära at dö af förskräckelse... Med ett ord, vi önska ingenting högre — naturligtvis ifall ers kungl. höghet sjelf icke har något deremot — än att chevaliern ville berätta ännu en fasaväckande historia... — Ni hör, chevalier, sade hertigen småleende. — Ja, ers höghet. — När dessa damer hafva utsagt sin mening, är det icke längre jag, utau de som befalla har . År ni hågad att lyda dem? — Ja, såsom er sjelf, nådig herre. — Och ni vill traktera dem med en berättelse som riktigt kan skrämma upp dem? — Jag skall ha den äran att omtala ett af de sällsammaste och otroligaste äfventyr, som gerna kan låta tänka sig... — Handlar historien om ännu lefvande personer? — Ers kungl. höghet, de händelser jag ämnar beratta, hafva tilldragit sig medan jag var barn och under miua första ungdomsår... Et quorum pars magna fuils för att låna ett uttryck af den gudomlige Vir silius. — Ah! det är ni som kommer att spela hjelsens roll, chevalier? — Just jag, ers högtet. — Så mycket bättre!.. Berättelsen blir derisenom i dubbelt mått intressant och vår uppnärksamhet derföre ännu mera spänd... Eller muru, mina damer? — Ja! jal jal svarade alla med en mun. Rolf bugade sig artigt och smålog förbind! gt