Dagens Nyheter – 19 maj 1866, sida 2

ej blött Londons, utan hela verldens penniugmarknad. Det var vårt århundrade förbehållet att bevittna sammanhopandet af rikedomar, till hvilka Croesus skatter måtte förhållit sig un gefär som Semiramis hängande trädgårdar och den gamla verldens öfriga underverk till kristallpalatset i Sydenham, jernbanan öfver Semmering, genomskärningen af Mont Cenis och atlantiska telegrafkabeln. Och likväl är det icke mer än hundra år sedan en mycket obetydlig man satt uti en mycket obetydlig bod, utmärkt genom en röd skylt, i ett mycket obetydligt hus vid judegatan i Frankfurt; icke mer än 69 år sedan fransmännen inryckte i Frankfurt och Meyer Amschel flydde med sitt guld och silfver till Kassel och lemnade det i förvar bos sin gamle kund, landgrefven af Hessen; icke mer än 60 år sedan landgrefven, i sin tur flyende för fransmännen, anförtrodde sitt guld och silfver åt sin affärsvän i Frankfurt, och icke mer än 54 år sedan samme Meyer Amschel Rothschild, som var född sex år före: Goethe, dog vid v9 års ålder, efterlemnande: en förmögenhet af tolf millioner gulden! Roth-schild och Goethe — två namn, öfver hvilka staden vid Main kan vara stolt. På dödsbädden skall huset Rothschilds grund läggare ha affordrat sina fem söner en ed, att de aldrig skulle skiljas, utan fortsätta affärerna för gemensam räkning, öka förmögenheten så mycket som möjligt, men aldrig dela den. Hvar och eu vet, huru samvetsgrannt denna ed hållits, och följden deraf blef att huset Rothschild, beständigt tillväxande ned åren, ej blott i afseende å rikedom, utan ock i afseende å antalet af sina söner, svågrar och brorsbarn, blef en herrskarfamilj, som sig emellan delade verldens förnämsta börser, som sände sina diplomatiska representanter till fremmande orter och som slutligen sjelfständigt genom en familjelag: ordnar sina inre angelägenheter, sina giftermål, hemgifter och arf. Chef för denna dynasti var, så länge han lefde, den i London bosatte Nathan Meyer Rothschild, tredje sonen till dem gamle Amschel. Nathan Meyer har redan vid 21 års ålder vöfverflyttat till England mot slutet af förra århundradet med ett kapital af ej mer än 2,000 på st. (360,000 rdr). Han begaf sig först till Manchester, der just vid den tiden kallikåaffären började gå framåt. Den unge mannen förstod att se sina fördelar till godo, och under det hans mera blygsamma konkurrenter nöjde sig med att vara antingen fabrikanter eller försäljare, var Nathan Meyer båda delarne och spelade dessutom rolen af bankir åt denx alla, Hans möda betalade sig så väl att hans förmögenhet på sex år tiodubblades. Med dessa 200,000 pund begaf han sig år 1803 till London, der han redan efter en kort tid var en så betydande personlighet att Levi Barnett Cohen, en af de judiska Citymagnaterna af första rangen, gaf honom sin dotter till äkta. Man säger visserligen att han sedan ångrat att han antörtrott sin dotters öde åt den unge mannen, hvars spekulationer med hvarje dag blefvo djerfvare och farligare; men . Nathan Meyer skall ha lugnat honom med orden: Ni har endast gifvit mig en af edra döttrar, mem hvad det angår, hr Cohen, så hade ni ej kunnat göra någon bättre affär än att gifva mig dem aliesammans. Det stora ögonblicket för Nathan Meyer och hans hus var befrielsekriget. Då han först uppträdde såsom medtäftare till det då ännu suveräna huset Goldsmid, afvaktade han bourbonernas återupprättande. Han beräknade att revolutionens sista dag skulle bli lika afgörande för Rothschildarnes lycka som dess första jdag varit för Goldsmids. Han gjorde sig ordning till striden vid upptagandet af 1810 års statslån, som -blef så olyckligt för de båda dåvarande största handelshusen Gideon och Baring. Derpå öppnade Nathan Meyer fälttåget; han uppköpte de vexlar, som Wellington diskonterat under spanska kriget och som engelska regeringen då icke förmådde infrira. Genom prolongation af dessa vexlar vann Nathan Meyer insteg hos regeringen och gjorde derjemte en god affär för egen räkning. (Slutet följer.)