Dagens Nyheter – 19 maj 1866, sida 2

ljudet af våra röster, kalla föreslå just det, hvarom vi talade. Se der ett samband mellan stora själar, Paul! utbrast Foshay 1 eu skämtande pathetisk ton och slog Allen på axeln. Det här bör stärka min kredit, och om uti kommande dagar någon af er spårar någon likhet emellan doktor W — och doktor Forshay, så minnes detta ögonblick! — Tyst med ert tokprat, sade Allen, Låtom oss i natt vidtaga våra förberedelser till afresan i morgon bittida. Den händelse, som väckt ett sådant intresse i doktor W—s mottagningssal, var i korthet följande: Magdalena Mansfield, enda barnet efter Henrick Mansfield, en mycket rik man, som på sitt gods, omkring tjugo mil ifrån staden W., förde ett lysande lif, hade insjuknat några månader, innan hon, åtföljd af sin far kom för att anlita doktor W—s hjalp. Hon var en ung dam af sällsynt skönhet och förstånd och hade, sedan hon tidigt förlorat sin moder, i sin faders hem varit värdinna. Vid sjutton års ålder, vid hvilken tid hennes sjukdom inträffade, fann man hos henne utvecklade alla de egenskaper, som tillhöra den mognare gqvinnoåldern. Till en början märktes ej någon annan förändring än att hon blef mera sluten och tankfull än vanligt. Småningom började hon sky sällskapslifvet och uppsöka ensligheten; det var endast med svårighet som hennes fader ibland kunde förmå henne att någon gång besvara hans vänners besök. Man fann henne ofta i tårar utan att hom kunde eller ville säga orsaken. Helsans rodnad försvann från hennes kind och ögat för