Dagens Nyheter – 16 maj 1866, sida 2

J — Jag vill ej bedröfva er vidare; jag ha I kanske redan sagt alltför mycket. Jag vill nu draga mig tillbaka, och efter all sannolikhet skola vi aldrig mer återse hvarandra. De Launay tog ett steg mot dörren, men stannade tvärt och sade i en bönfallande ton till engelsmannen: — Nej, min herre, ni skall aldrig återse mig; det farväl jag bjuder, kan betraktas som en döendes. O! mr Burns — om jag vågade bedja derom — ett enda ord med henne, innan jag går! Men nej; jag vet nog att ni anser mig ovärdig en sådan lycka — jag går. Han ämnade just draga sig tillbaka, då Fanny i detsamma kastade upp dörren och inträdde i rummet. . — Hvad gör ni här? Atervänd genast, jag befaller det, till ert rum, utropade mr Burns. — Ack, min herre, neka mig ej denna sista tröst, denna ljufva lycka! utbrast de Launay. Derefter vände han sig till Fanny och sade: — Ni gråter. Må himlen välsigna er! Mina böner skola städse följa er, ehuru jag aldrig mer äterser er. — Jag har hört allt, snyftade miss Morpeth. — Ni föraktar mig då? — Nej, nej! utropade den förtviflade flickan och kastade sig i kans armar. Mr Burns skyndade fram för att skilja dem åt, då i detsamma. Fanny, lösgörande sig ur sin älskares armar, stod upprätt inför sin fader och sade med fast röst: — Fader, jag har svurit att blifva hans maka! o— Är du ifrån dina sinnen, barn? — Jag skall hålla mitt löfte. Jag tillhör honom för evigt!