Dagens Nyheter – 5 maj 1866, sida 2

ssduglighet. Tillstyrkte varmt antagandet a utskottets utlätande. Kaptenen frih. Leijonhufvud, som huftudsak ligen instämde i ytwandet om skarpskyttarne sade att de, såsom saknande militärisk disciplin älven vore omöjliga för militäriska bedrifter. Ofverste Rosensvärd, som setat i lauditför svarskomittu, genomgick puukt för punkt des: förslag och kuude ej nu för egen del komm: till aunat resultat än komiten. Kunde väl e anse fäderneslandet komma i fara, ifall rikets ständer nu förkastade rederingeus proposition men önskade dock att den mätte underkastas en samvetsgrann pröfulug, innan man stannade vid ett beslut. Hvad sjelfva lottningen beträf fade, så önskade talaren gerna få sc ett bättre sätt angifvet; ville dock påminna, att faran gällde endast några veckors öfningar och ej det blodiga kriget, till hvilket alla äldersklasserna utan lottning inkallas. Hr Rosensvärd iulät sig ej på frågan om skarpskyttarne. Friherre Iluygo Raab tog i ett skriftligt anförande landtförsvarskomitens förslag i kritiskt skärskådande och sökte visa, att den utgått från oriktiga fakta och derför äfven kommit till oriktiga resultater. Ansåg det ifrågavarande förslaget till armåöens ombildning olämpligt, emedan det stod i sammauhang med den dyra frågan om rikets befästningsväsende. Hvad talaren ville vore, att större befälsskolor skulle inrättas, ty vi sakna sådana. Eriberre Klinckowström hade från början önskat, att ew militär-utskott skulle behandla regeriugens proposition; och det utlåtande — bäde ofullständigt och oredigt — som det sammahsatta utskottet framlemnat till rikets ständer, hade ytterligare styrkt hans åsigt i detta falll. Det föreliggande förslaget ansåg talaren al flera skäl, säväl mindre välbetänkt som orättvist. Bland skälen framdrog talaren, att den tjenande klassen, som ändå hufvudsakligen finge fylla armtens leder, enligt det nya förslaget skulle vara ur sin tjenst 12 veckor, efter hvilken tid alla husbönder säkert ej skulle vara hågade att återtaga tjenaren, helst vapenöfningarna komme att fortgå under en för landtmannen bråd tid. Äfven vore detta förslag, enligt talarens öfvertygelse, första steget till indelningsverkets upplösande — och detta vore en alltför stor olycka, att talaren skulle med sin röst vilja bidraga dertill. Förslaget vore dessutom orättvist derföre, att vid dess tillämpning komme tyngden att falla på de fattiga, hvilkas lif och blod det ytterst gällde, då den förmögnare med en för honom ringa uppoffring kunde köpa sig fri både från fara och besvär. Dessutom klandrade tal. den puukt i förslaget, som lägger bestämmandet af lösepenningen ensamt i regeringens händer. En sak, som så nära rör folket och landet i allmänhet, borde väl af båda statsmakterna afgöras. En punkt i förslaget förordade dock tal., och det var framflyttande af beväringsåldern till 22 år, ett yrkande hvari flera andra talare äfven instämde. (Bifa op från bondeståndet.) Kaptenlöjtnant Witt bemötte ett yttrande af en föregående talare om sannolikheten af att Carlskrona i framtiden skulle komma att bli obehöfligt för oss såsom marin-etablissement genom den förändring som sjövapuet under de sednaste åren undergått. : Kyrkoherden Otterström talade med värma och kraft för nödvändigheten af en allmännare folkbeväpning; men rättigheten för den bemedlade att köpa sig fri utan att sätta annan man i sitt ställe, den kunde han icke gilla; och hvad lottkastningen angår fördömde han den helt och hållet. Generalmajor af Klint förklarade fruktan för lowtning grunda sig endast på en fördom. Detta påståends sökte han bevisa genom följande sofism: då hvar man erkänner sig skyldig att värna fäderneslandat, och alla vapenöra män icke kunna på en gång utkommenderas, så mäste på något sätt bestämmas hvilka skola gå ut i första rummet, hvilka skola ställas i de främsta lederna. När nu hvar man drager sin lott, hvarigenom det bestämmes i hvad mon han skall bidraga till försvaret, så frågas om icke den största möjliga rästvisa är honom skedd? — Friköpningen ansåg talaren vara en nödvändighet, och han uppgaf intet wnat skäl för denna sin åsigt, än awt det, hoir dot för ett madal 2