Dagens Nyheter – 5 maj 1866, sida 2

er er så litet mynt till att betala hotellet kontaut, märker jag ... Emellertid erbjöd jag juden de penningar jag hade och lofvade att betala återstoden om åtta dagar. — Derpå gick hau naturligtvis in? — Nej; det var just det han inte gjorde . .. Ser ni, förhållandet är, såsom jag nyss sade, att han skall resa härifrån och således vill ha allt eller intet. — Aha! — Då fick jag ett infall... — Hvilket? oo Jag gick in till fru grefvinnan i morse och hade juvelerna med mig. — Jag kommer, för att säga, att vi måhända måste lemna tillbaka de här smyckena till deras cgare, sade jag. — Hvarför det? frågade min matmor. — Jo, derför att den kontanta summa vi för närvarande ha inne, icke är tillräcklig till att betala hvad de kosta. — Ah! är det så? — Ja, fru grefvinna, det fattas femtiotusen francs, och vi ha i dag den tjugufemte. Först den trettionde: förfaller en del af räntorna. — Nä, så återlemna då juvelerna till den, som rår om dem. — Men, fru grefvinna ... var jag nog djerf att invända. — Jag vill icke höra något men... Det är nog att jag vet, ni inte kan betala. Lemna tillbaka, säger jag! — Förlåt, fru grefvinna, svarade jag; min afsigt var endast att framkasta ett förslag ... — Ett förslag? — Ja, det finnes ett medel.