Dagens Nyheter – 3 maj 1866, sida 2

öch den s. k. väpnade freden åstadkomma, samt de förvillelser, åt hvilka folken i det afseendet öfverlemna sig. Vi vilja antaga, säger tidningen, att i följd af felslagna skördar i Europa 40 å 50 millioner tunnor spaunmål blifvit förstörda. Hvilka rop af förtviflan skulie ej något sådant framkalla? Hurn skulle ej himmelen till och med anklagas för en så allmän olycka? — Eller koleran rasar äter i Egypten och på andra ställen. Med stigaude ångest följa alla hennes fortgäng, och ängsligt undersökes hvarje skepp och hvarje resande; hvarje bref rökes. — Eller vi vilja antaga det aldra värsta: att pesten utbröte och ryckte bort 50 a 60,000 menniskor. Hvilken klagan skulle ej då uppfylla Europa! Hvilken djup sorg, hvilken tröstlöshet skulle ej spridas i familjerna! Vi vilja antaga en sådan olycka för handen, och dock skulle den, till och med i förening med en hungersnöd, ej vara sä stor som den landsplåga, den epidemi, som kallas den väpnade freden. Så kolossala de summor också äro, som en felslagen skörd slukar, så kunna de ej jemföras med den förlust, som den väpnade freden förorsakar. Låtom oss räkna efter. En hektoliter spannmål kostade 1855, vid tiden för dess högsta pris, 50 francs; en minskning af 30 a 50 millioner hektoliter uppgår således i värde till 1,500 å 2,500 millioner francs. En rätt artig summa. Och dock går den icke en gång upp till ett års budget för de stående härarne, hvilken Kolb uppgifver till 3,092 millioner francs. Dervid äro ej räntorna på statsskulder räknade, hvilka Kolb antager till den lilla nätta summan. af 2,892 millioner franes, det vill säga nästam lika mycket som kostnaden för de stående härarne; ej räknade de ganska ansenliga summor, som soldaterna använda af egna medel; ej räknadt värdet af den arbetskraft, som gar förlorad för länderna, i det 3,087,000 och just de kraftfullaste och friskaste unga män föra ett sysslolöst lif, under det jordbruket och industrien äro i så stort behot af dem. Ar det ej en nationalolycka, att ifrån en verksam och vigtig del af folket den bästa lifstiden bortröfvas, den tid, då alla färdigheter bäst utvecklas och som är den bästa för att grundlägga en be-stämd och nyttig lefnadsverksamhet? Vi vilja antaga att krigstjensten, kasernlifvst, det åratals långa lösslitandet från familjehärden,. bristen på nyttig sysselsättning och undersisning i yrkens handläggning vore alldeles utan skadligt inflytande, och ändå, hvilken förlust för folkvälfärden. Tre års tjenst lika med 9,000 millioner francs; mer än fyra missvexter. Låtom oss nu betrakta hur det kroppsliga välbefinnandet är beskaffadt. Hittills har ingenting annat trotts, än att krigarens lif var ett mycket friskt lif, ett härdande lif. Men ack, den försmädliga statistiken har skingrat denna villfarelse. Vi känna af militär-autoriteternas egna uppställningar, att dödligheten bland soldater är temligen stor, vida större än hos den öfriga befolkningen, och ofta öfvergår denna med 1 å 122 procent, Det gör vid 3 millioner jemt 45,000 menniskor, som årligen dö flera än om de hade någon annan sysselsättning. Man måste göra klart för sig ofantligheten af denna förlust, för att rätt fatta dess betydelse. — Fyratiofemtusen döda! Mera än som någonsin stupat i den blodigaste drabbning. 45,000 af det bästa och kraftfullaste folket, under det koleran hufvudsakligen rycker undan det svagare, och deribland alltid hälften barn, gammalt folk, sjuka och bräckliga. Pest och hungersnöd i förening äro således ej så stora olyckor för samhällena, som den väpnade freden ensam, att icke ens tala om krig. Och ändå har detta i folkens ögon någonting vida förskräckligare. Botemedlet att förekomma kriget, den väpnade freden,, är här vida värre än sjelfva sjukdomen. Ja, den tiden är ej så länge sedan förfluten, då man ansåg krig nödvändigt, liksom åderlåtningar på samhällskroppen, för att förebygga öfverbefolkning, Den väpnade freden, ja, hela systemet af stående härar, är ej höjdt öfver denna ståndpunkt. Och det är till den väpnade freden som konskriptionen och utlottningen tendera. Så förhåller det sig med den saken, och dermed är hela affären dömd och utdömd. A—r.