Dagens Nyheter – 2 maj 1866, sida 3

i Ytterligare om Dumboms lefverne. Plagiat stämplas af Apollos söner vanligen och rättvisligen såsom en ful oart. Plagiatorn följer kråkans exempel, att styra ut sig med påfogelns fjädrar; han pryder sig med blommor, mer eller mindre uppenbart plockade i andras trädgårdar; han stoltserar med en paryr, snillad ur dens eller dens fatabur. Men beklagligen se vi stundom att ej mindre högre än lägre författare ingalunda akta för rof att begå en slik mala fraus, icke besinnande att när, såsom oftast förr eller senare inträffar, försnillningen uppdagas, opinionen, den må af sköflarne på litteraturens fält i hvad mån som belst ringaktas, skall sänka dem många grader nedom den ståndpunkt de måhända förut lyckats förvärfva sig på parnassens slippriga trappa. I allmänhet är det dock allenast inskränkta förmågor som plagiera; och det har utan tvifvel hos mången väckt förvåning att af en artikel i Dagens Nyheter för i fredags erfara huruledes en af våra mest frejdade skalder, som sjelf egde inom sig så rika tillgångar, tillåtit sig att begå en litterär stöld; ty hvad annan benämning kan väl tilläggas en handling att utan angifvande af källan hvarifrån det reproducerade blifvit hemtadt, eller ens meddelande att det var en reproduktion, nästan verbalt, fastän på ett främmande språk, återgifva foster af en annans penna. Läsaren finner utan tvifvel att det nu uttalade afser Kellgrens Dumboms lefverne, som, enligt hvad tidningsartikeln vitsordar, icke är anuat än en den möjligast trogna öfversättning af Bernard de Monoyes skämtsamma Complainte du Sieur la Palicen. Undertecknad hade för flera år sedan tillfälle att uti en collection de chansons frangcaises göra bekantskap med de Monoyes humoristiska sång; och jag måste tillstå att det intryck jag erfor vid sammanhållningen af de bägge alstren, det franska och det svenska, var långt ifrån angenämt, då jag inhemtade det Gustaf Wasas skald icke skytt att göra sig till en mindre aktningsvärd plagiatör. Onekligt är emellertid att hvarken de Monoyes eller Kellgrens verser sakna förtjenst i sin genre, och att de väl lämpa sig att uppfylla det anspråkslösa ändamål, som antagligen gifvit anledning till deras tillkomst, nemligen