Dagens Nyheter – 2 maj 1866, sida 3

rv Sverige ett kristligt samhälle? (Ur Tidningen Wenersborgspo tens profblad.) Denna fråga har nyligen af Sveriges prestestånd vid riksdagen med biskop Bring i spetsen blifvit besvarad med ja. Så långt är allt godt och väl. Men just emedan Sverige är stt kristligt samhälle och antagligen äfven vill ortfara att så vara, så böra vi väl också göra något, för att bibehålla oss på denna ståndpunkt. Och hvad böra vi göra? Jo, vi böra stänga in oss i vår varma och goda boning och se väl till att dörren är hermetiskt tillslujen och fönsterluckorna omsorgsfullt tillskrufvade. Och i taket hänger vår gamla goda lampa — gammal och god, ty hon har hängt der i öfver 300 år, utan att en enda gång ha blifvit putsad. Det var en mäktig ande som hängde upp den lampan, och säkert är att hon i de tiderna lyste med ett ljus, klart som bimmelens eget. Det fanns äfven på den tiden en biskop i Linköping. Det var en man, som stod på höjden af tidehvarfvets bildning och hen älskade sitt land som få. Men det nya ljuset begrep han icke och i förtviflan öfver att det nu var ute med gamla Sverige gick han i landsflykt. Lika litet som det kan falla oss in att jemföra E. G. Bring med Hans Brask, lika litet är det vår mening, att de rörelser, som i våra dagar förnimmas på det religiösa området, kunna i djupt ingripande betydelse jemföras m2d den andliga omstörtning, hvarigenom katolicismens makt bröts i vårt fädernesland. Det är, om icke annat, den ofantliga skilnaden, att på den tiden hade sjelfva folket ännu ej vuxit till mogenhet i tankar, utan hvad som genomfördes det genomfördes af några få väldiga personligheter. Men så finnas äfven likheter. Till dessa höra utan tvifvel i främsta rummet den sega motståndskraften hos det gamlas målsmän. Det är. ej vår mening att obetingadt bryta stafven öfver detta motstånd, äfven der vi — såsom i föreliggande fall — finna de sudtdes oberättigadt. Vi finna nemligen förklarligt ut män, som tänkt sig in uti och blifvit förtrogna med gifna former, så småningom till den grad med dem införlifvat hela sin krets af föreställningar, att sjelfva formen för dem blir något fullt väsendtligt, och att således hvad som i sjelfva verket är död, för dem antager karakter af lefvande lif. När dertill kommer att det inbrytande nya vanligen just i formelt hänseende företer väsendtliga brister, att det gör sitt inträde utan krus och komplimenter och ej har den aflägsnaste aning om glacehandskar, så händer lätt att personer med mera förfinade vanor icke gifva akt på de friska och liffulla dragen hos nykomlingen, icke urskilja den stråle af ett högre ljus, som lyser i hans trohjertade, manliga öga. Emellertid — ty sådan är sanningens gång genom tiderna — måste motståndet vika. Det nya tager in sin plats, de gamle gå bort — och snart har ett slägte uppstått, som ej kan fatta huru en förgången tid kunde lefva under sina ofullkomliga former. — Hvad särskildt beträffar den fråga vid riksdagen, som gifvit oss anledning till dessa reflexioner, äro vi fullt öfvertygade om att, såvidt eljest upplysning och rättvisa ännu kunna piräkna någon framtid i vårt fädernesland, det ej skall dröja länge innan den erhållit sin enda rätta lösning.